torsdag, juli 19, 2018

Politiskt motiverade teorier

Finns det ”en enda slutsats inom nationalekonomin som är sann men samtidigt icke-trivial”? Andreas Hatzigeorgiou, skriver idag i SvD om ett meningsutbyte mellan matematikern Stanislaw Ulam och Paul Samuelson som fått riksbankens pris till herr N:s minne. Samuelson svarade: ”komparativa fördelar”.

Hatzigeorgiou som håller med förklarar teorin så här: ”Idén med komparativa fördelar är central för att förklara frihandelns nytta. Den handlar om att länder – och andra aktörer för den delen – tjänar på att specialisera sig på det de relativt gör bäst. Idén är sann och kan styrkas med enkel matematik eller med logik.”

I själva verket har teorin många svagheter. Ett grundproblem är att den inte tar hänsyn till att de komparativa fördelarna kan förändras beroende på vad man gör. Om Sydkorea hållit sig till sina komparativa fördelar på 1950-60 talet hade man satsat allt på textilindustrin. Då hade man nämligen en stor lågutbildad befolkning och lite kapital. Trots detta – och trots att man varken hade kol eller järnmalm - satsade man i stället på stålverk. Stålverken blev början på den koreanska varvsindustrin och många andra branscher som regeringen uppmuntrade med hjälp av tullar och subventioner. Den sydkoreanska industripolitiken har gett landet helt nya komparativa fördelar som landet aldrig utvecklat om man nöjt sig med att lyssna på ekonomer som Paul Samuelson eller läst SvD:s ledarsida. USA hade för övrigt världens högsta tullar under de 200 åren man byggde upp sin egen industri. Det betyder inte att Trumps handelskrig skulle vara en bra idé. Men outvecklade länder bör studera hur rika länder blev rika i stället för att lyssna på ekonomers teorier.



1 kommentar:

Björn Nilsson sa...

Teorin om komparativa fördelar, utvecklad av herr Ricardo i England, är lite dålig på att förklara varför ett välmående Portugal blev fattigt medan ett fattigt England blev rikt av den handel som borde ha gjort dem båda rika.

Men senare iakttagare har sett problemet: Portugal fastnade med sina lantbruksprodukter, England gick vidare med industri och vann på kuppen. Det blev mer av nollsummespel än win-win, i motsats till vad teorin förutsätter. Men så var ju industrialismen inte så utvecklad under tidigt 1800-tal när Ricardo kläckte fram teorin, så jag tycker inte man bör klandra honom så mycket. Däremot bör man vara sträng mot de som fortfarande propagerar komparativa fördelar utan hänsyn till hur detta fungerar i praktiken.

Det är ju värre än att varje land skall koncentrera sig på det man är bäst att producera. Vin och tyg gällde det mellan Portugal och England. Det lär ha varit så att portugiserna i själva verket under ett tidigt stadium var bäst på båda varugrenarna, men drog ner på textiltillverkningen för att vinproduktionen var mer givande. Och då klippte man av livlinan till den vidare industriella utvecklingen, och Portugal kunde inta platsen som västra Europas sämst utvecklade land på 1900-talet.