torsdag, augusti 16, 2018

Stjärnsmäll

Idag intervjuar SvD den amerikansk ekonomen Catherine Mann.
”Om du ska använda statens budget så kan du antingen hjälpa människor att bli en del av arbetskraften och den långsiktiga framgången för svensk ekonomi, eller så kan du betala dem för att inte göra det. Att betala folk för att inte arbeta är inte bästa strategin”.

Några kommentarer:

1. Då levnadskostnaderna är höga i både USA och Sverige tvingas staten lätt ge bidrag till folk med låglönejobb. I USA överlever miljoner löntagare bara tack vare socialbidrag (i form av matkuponger). Låglönejobb är i praktiken statliga subventioner till privata arbetsgivare.
2. Låglönejobb blir lätt improduktiva jobb. Är det bra för ekonomin långsiktigt om billig arbetskraft konkurrerar ut maskiner?
3. Det är lättare att få ett bättre betalt jobb om man får betalt för att utbilda sig, än att tvingas att ta låglönejobb. Den sociala rörligheten är också högre i Sverige än i USA.
4. Flexibiliteten på arbetsmarknaden ökar om löneskillnaderna är små. Välutbildade som blir arbetslösa i Sverige kan till exempel ta jobb som vårdbiträde eftersom lönen trots att går att leva på. I USA väljer de som kan att hellre inte arbeta alls än att ta ett jobb man ändå inte kan leva på.
5. Generellt är det så att fattigdom går i arv. Höga löner för enkla jobb, eller bidrag, gör nästa generation mer framgångsrik. Detta är väl belagt, även om man inte vet exakt vad det beror på.
6. Höjd minimilön kan leda till lägre arbetslöshet, visar amerikanska studier som kartlagt vad som händer i verkligheten, i stället för att bara göra de tankeexperiment som ekonomer annars ofta nöjer sig med. Storbritannien kombinerar nu rekordlåg arbetslöshet med högsta minilönerna någonsin.

3 kommentarer:

Björn Nilsson sa...

Punkt 5: kan det finnas en trygghetsfaktor där? Om du växer upp i ett hem där man inte ständigt behöver oroa sig för att privatekonomin skall krascha inom kort kanske det höjer självförtroendet och framtidstron hos den nya generationen, och den vågar satsa långsiktigt på ex.vis studier?

Pierre Gilly sa...

Det är säkert en faktor av många. De som inte äter frukost har säkert svårare i skolan. De som har TV som barnvakt blir säkert inte lika stimulerad som de som har pianolärare osv.

Jan Wiklund sa...

Självförtroendet tror jag starkt på. Jag har förstås bara anekdotisk bevisföring för det, men jag tittar på min mammas födelseby långt upp i fjällvärlden. Enligt henne fanns det ingen som hade pengar där när hon växte upp på 20- och 30-talen, men eftersom ingen hade pengar kände man sig inte fattig. Man hade ju kor i alla fall, och några rika knösar att jämföra sig med fanns inte. Följaktligen utbildade sig de barn som växte upp då och fick i regel medelklassjobb i efterkrigsekonomin.

I ett stenhårt klassamhälle tror sig inte fattigungarna om att komma nånvart så de ger upp. Som en intervjuad tonåring från Gårdsten sa i tidningen Krut på 90-talet när reportern frågade varför han inte studerade: "Med mitt namn och mitt utseende har jag ändå ingen chans, utom inom sport eller kriminalitet. Så jag satsar på fotboll."