måndag, oktober 22, 2018

Till husockupanternas försvar

Daniella är tretton år. Hon har en katt. Jag frågar om hon vill hälla bensin över den och tända på. Hon tycker inte att det är en bra idé. Vi kommer överens om att det finns två skäl till det: det känns inte rätt och så finns det lagar mot djurplågeri. Lagen och samvetet sätter gränser. Det är inte alltid man får eller kan disponera sin egendom hur man vill. Hon har fått i läxa att försvara husockupanter men har svårt att hitta argument vilket är begripligt om man har rika och nyliberala föräldrar. Tänk om er granne öppnade bilskrot. Dina föräldrars fina villa med utsikt över Medelhavet skulle tappa charm och i värde. Lyckligtvis finns det lagar och regler för hur man får använda sin tomt. Husockupanter stjäl inget även om de gör det svårt för dig att använda din egendom. En lag som ger ett visst skydd åt husockupanter är inte konstigare än andra lagar som begränsar hur man får disponera sin egendom. Skatter är ett annat men mer dramatiskt exempel på att äganderätten inte är absolut. Kontexten och konsekvenserna är viktigt. Vem är det som ockuperar en bostad och vem är ägaren? Tänk på Jean Valjean i Victor Hugos roman Les Miserables. Han stjäl lite bröd åt sina svältande syskonbarn och döms till fängelse för det. Är rätten till privategendom viktigare än rätten till livet? Vid ett annat tillfälle stal han ett mynt av en liten pojke trots att han redan har säcken full av kyrksilver. Under andra världskriget flydde miljoner fransmän undan den framryckande tyska armén. En del av dem bröt sig in i övergivna eller tomma hus. Är det egentligen annorlunda när folk som flytt från andra krig och annan nöd gör samma sak?

Inga kommentarer: