tisdag, november 13, 2018

Den paranoida stilen i amerikansk politik

Han är så vulgär förklarade en amerikansk bekant nyligen. Han har grälat med familjemedlemmar och vänner som beundrar presidenten. Han föredrar Obamas sjukvårdspolitik. Men han kan inte rösta på demokraterna på grund av deras identitetspolitik. Jag tittar på hans colombianska fru och funderar på om han anser att det är mindre identitetspolitiskt att bara kandidera med vita män. Vad handlar de där grälen egentligen om när man i slutändan ändå stödjer den vulgäre?

Jag frågar om det är viktigt att vara artig. Carter är trevlig men stöttade Pol Pot. Reagan var charmig men beväpnade Saddam Hussein och våldtog Nicaragua. Jag får de vanliga svaren om ändamålen, de goda avsikterna och bristande historiekunskaper.

Han som tycker illa om Trump men ändå i praktiken stödjer honom blir upprörd när jag föreslår att presidenten trots allt representerar det sanna USA. Historikern Richard Hofstadter hade säkert tyckt att Trump är väldigt amerikansk om han ännu levt. Han skrev en essä 1963, Den paranoida stilen i amerikansk politik, där Trump, även om han naturligtvis inte är nämnd, ändå känns närvarande på varenda sida.

När Hofstadter talar om paranoia menar han det inte i klinisk mening utan han använder begreppet för de som gör sig skyldiga till “överdrifter, misstänksamhet och konspirationsfantasier.” Kliniskt sjuka anser att konspirationen och förföljelsen är riktad mot dem personligen medan politiskt aktiva ser det som riktad mot nationen, kulturen rasen, eller en livsstil. Hofstadter ger en rad exempel på hur det paranoida draget länge varit närvarande i amerikansk politik.

Mest känd är kanske senatorn Joseph McCarthy som drev en häxjakt mot kommunistiska femtekolonnare i den amerikanska statsapparaten och kulturlivet. Eller John Birch Society som till och med hävdade att president Eisenhower var kommunist. Myndigheternas försök att inför socialism i Amerika tog sig bland annat uttryck i att man klorsatte dricksvattnet och i förslag om att begränsa försäljningen av vapen till privatpersoner. På trettiotalet lyssnade uppskattningsvis 30 miljoner amerikaner regelbundet på den katolske radiopastorn Charles Coughlin som förklarade att judarna styrde Amerika i diket. Innan dess fanns det miljoner amerikaner som var övertygade om att katoliker, och sedan frimurare, konspirerade för att uppnå världsherravälde. Medan de i hemlighet arbetade för detta ägnade de sig naturligtvis åt olika former av utstuderat grymma sexualbrott i stil med den pedofilring Hillary Clinton sades ha drivit i källaren på en pizzeria i Washington.

Trump som spridit konspirationsteorier om att Obama var född i Kenya och således inte var legitimt vald president hör till den här paranoida politiska traditionen. USA är egentligen oslagbart och alla bakslag måste därför vara en konsekvens av förräderi och intriger av personer med makt. Här finns inget utrymme för misstag, misslyckanden eller tveksamheter. Att Kina blev kommunistiskt eller att USA inte fått igenom allt det velat i sina handelsavtal kan bara förklaras med ledarnas förräderi.

Mina välutbildade intelligenta amerikanska vänner tror naturligtvis inte på detta. När presidenten förklarar att en grupp latinamerikanska flyktingar som rör sig mot USA:s gräns kan vara organiserade av finansmannen George Soros så vet de att det handlar om en klassisk antisemitisk konspirationsteori. Det hindrar dem inte från att tala uppskattande om den kanadensiska psykologen Jordan B Peterson som förklarat hur “kulturmarxister” infiltrerat universitetsvärlden och regeringar för att tvinga alla att tänka likadant.

Hofstadter gick bort 1970 men hann notera att amerikanerna inte bara höjer sin levnadsstadaren, utan också standarden för sitt hat… De paranoidas hat mot judar och svarta har mildrats och kompletterats med hat mot intellektuella i allmänhet och feminister i synnerhet.

Publicerad i Dala-Demokraten.
Bokus
Adlibris

fredag, november 09, 2018

Lynching bättre än utbildning?

En kotte blir till en fågel eller ett rymdskepp. En stilla promenad till affären med mamma kan bli ett äventyr i yttre rymden. Barns förmåga att fantisera tycks obegränsad. Sen växer de upp och kotten är då bara en kotte. Kanske för att vuxnas verklighet ofta är tillräckligt fantastisk i sig själv.

I det amerikanska senatsvalet fick demokraterna 13 miljoner fler röster än republikanerna. Resultat blev att republikanerna vann ytterligare två mandat. Samma valsystem förklarar hur en lort som fått tre miljoner färre röster än sin motståndare kunde flytta in i Vita Huset.

Vuxna reser hellre i tiden. De som på ett eller annat sätt tittar i kristallkulor brukar få bita i glas men det avskräcker inte. Men ett öga mot det förgångna och ett mot framtiden är det kanske inte underligt om man snubblar ibland. Jag läser om den första kvinnliga senatorn, Rebbeca Latimer Felton, som vid åttiosju års ålder var i tjänst i en hel dag 1922. Hon kämpade för kvinnlig rösträtt i åratal. Hon kämpade för vita kvinnors rösträtt. Hon var den sista person i Senaten som ägt slavar och ansåg att svarta begick mer brott ju mer pengar man lade på att utbilda dem. Hon tyckte att lynchning var ett bättre alternativ.

Ps. Nu finns Konsten att sälja krig Propaganda från Cato till Nato också som e-bok på bokus, adlibris och på bibliotek.

onsdag, november 07, 2018

Låtsaskonservatismen

Politik handlar inte bara om att olika sociala grupper kämpar för sina ekonomiska intressen utan också om hur prestige, vilket är mer av ett nollsummespel, ska fördelas. När de flesta får det bättre rent materiellt får de ekonomiska frågorna mindre betydelse. Statuspolitik ersätter intressepolitik. Personer som socialt sett rör sig uppåt eller neråt har fler fördomar mot judar och svarta än som är vanligt i de skikt som de lämnat och kommit till. Det innebär att politisk oro kan tillta både under högkonjunktur och lågkonjunktur eller när vissa grupper halkar efter. Konformism är ett sätt att värna respektabilitet bland de som är osäkra på sin identitet.

Det är några utgångspunkter i den amerikanska historikern Richard Hofstadters essä The Pseudo-Conservative revolt. Begreppet har han lånat från den tyske tänkaren Theodore W. Adorno. Den pseudo-konservative visar sig undergivna auktoriteter i sitt medvetna tänkande men är i sitt undermedvetna, enligt Adorno, anarkistisk och våldsam. De säger sig försvara traditionella amerikanska värden, mot hot som är mer eller mindre påhittade; är emot Roosevelts New Deal, FN och i stort sett allt som skett i amerikansk politik de senaste tjugo åren, noterade Hofstadter i sin essä från 1954. Traditionella konservativa värnar beprövade institutioner och lagar som de menar bidrar med stabilitet. Pseudo-konservatism är snarare ett system av evigt giltiga sanningar som måste införas i sin helhet, noterar Hofstadter i en annan essä, Goldwater and Pseudo-Conservative Politics, från 1964.

Den pseudo-konservative menar att USA är så mäktigt att ingen kan besegra det och förklarar alla bakslag med förräderi.“ Han är den bittraste av medborgare när det gäller vår inblandning i tidigare krig men tycks vara minst angelägen att undvika nya.” Pseudo-konservativa är likgiltiga inför det ryska hotet och “vill inte ha något att göra med de demokratiska länderna i Västeuropa”. De känner sig dominerade och manipulerade, inte minst av myndigheterna, och ser bara två möjligheter i mänskliga relationer. Om man inte är dominant så blir man undergiven. “Jag vill påminna er om att extremism i försvaret av frihet inte är en synd” sa republikanernas presidentkandidat Barry Goldwater 1964. “Och låt mig påminna er om att moderation i strävan efter rättvisa inte är en dygd.” Men kan man verkligen agera kompromisslöst ifall ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen riskerar att orsaka en total förintelse? Goldwater såg det inte så. “Seger är nyckeln till hela problemet” skrev han i sin bok Why not Victory” “Det enda alternativet är - uppenbart - nederlag.” Goldwater var bekymrad över att den “fria världen” var så bekymrad över kärnvapenkrig att man menade att allt var bättre än att strida. “Vi vill naturligtvis inte dö” skrev han “men mer än det vill vi vara fria.” Pseudo-konservativa har mer av korttågsmentalitet, och är mer riskbenägna än traditionella konservativa. De ser de som är beredda att förhandla och kompromissa som förrädare eller moraliskt korrupta.

lördag, november 03, 2018

Ett annat Sverige

Jag föddes den nionde maj 1971. Då kostade SvD sextio öre. På förstasidan skrev man om en polis som sjukskrivit sig efter att det gått rykten om honom: ”En våg av sympati från kollegor och allmänhet möter den för mordhotet mot statsminister Olof Palme utpekade poliskommissarien Torsten Lindberg, 51 år.” En åklagare tycker att polismyndigheten uppträtt ”otaktiskt” då den valde att ”koppla bort” Lindberg från den styrka som skulle skydda Palme under ett besök på Island…

Det verkar inte ha funnits några invandrare i Sverige 1971. Och mycket få kvinnor. De skriver insändare och artiklar om scenen men annars är det mest män som signerat. Det är också bara män som fyller år om man ska tro familjenytt. Men strax intill, på bröllopsfotona får de vara med.

TV tablån är det enda som skvallrar om invandrare: TV1 finskspråkiga program på morgonen. TV 2 började sända klockan 18.00. Första programmet heter ”Det står i tidningen idag” och ska handla om det som ”hänt och ohänt i Pitebygden.” Det är en svartvit ”Repris.” Om programmen är i färg så anges det. TV1 erbjöd engelsk musikalunderhållning klockan 20.00. TV2 frestade med ”Liten svensk konsthistoria” där två svenska docenter håller låda. 20.45 sände TV1 en ”nyskriven svensk pjäs” ”Amala, Kamala” Lars Norén.