onsdag, november 07, 2018

Låtsaskonservatismen

Politik handlar inte bara om att olika sociala grupper kämpar för sina ekonomiska intressen utan också om hur prestige, vilket är mer av ett nollsummespel, ska fördelas. När de flesta får det bättre rent materiellt får de ekonomiska frågorna mindre betydelse. Statuspolitik ersätter intressepolitik. Personer som socialt sett rör sig uppåt eller neråt har fler fördomar mot judar och svarta än som är vanligt i de skikt som de lämnat och kommit till. Det innebär att politisk oro kan tillta både under högkonjunktur och lågkonjunktur eller när vissa grupper halkar efter. Konformism är ett sätt att värna respektabilitet bland de som är osäkra på sin identitet.

Det är några utgångspunkter i den amerikanska historikern Richard Hofstadters essä The Pseudo-Conservative revolt. Begreppet har han lånat från den tyske tänkaren Theodore W. Adorno. Den pseudo-konservative visar sig undergivna auktoriteter i sitt medvetna tänkande men är i sitt undermedvetna, enligt Adorno, anarkistisk och våldsam. De säger sig försvara traditionella amerikanska värden, mot hot som är mer eller mindre påhittade; är emot Roosevelts New Deal, FN och i stort sett allt som skett i amerikansk politik de senaste tjugo åren, noterade Hofstadter i sin essä från 1954. Traditionella konservativa värnar beprövade institutioner och lagar som de menar bidrar med stabilitet. Pseudo-konservatism är snarare ett system av evigt giltiga sanningar som måste införas i sin helhet, noterar Hofstadter i en annan essä, Goldwater and Pseudo-Conservative Politics, från 1964.

Den pseudo-konservative menar att USA är så mäktigt att ingen kan besegra det och förklarar alla bakslag med förräderi.“ Han är den bittraste av medborgare när det gäller vår inblandning i tidigare krig men tycks vara minst angelägen att undvika nya.” Pseudo-konservativa är likgiltiga inför det ryska hotet och “vill inte ha något att göra med de demokratiska länderna i Västeuropa”. De känner sig dominerade och manipulerade, inte minst av myndigheterna, och ser bara två möjligheter i mänskliga relationer. Om man inte är dominant så blir man undergiven. “Jag vill påminna er om att extremism i försvaret av frihet inte är en synd” sa republikanernas presidentkandidat Barry Goldwater 1964. “Och låt mig påminna er om att moderation i strävan efter rättvisa inte är en dygd.” Men kan man verkligen agera kompromisslöst ifall ett kärnvapenkrig med Sovjetunionen riskerar att orsaka en total förintelse? Goldwater såg det inte så. “Seger är nyckeln till hela problemet” skrev han i sin bok Why not Victory” “Det enda alternativet är - uppenbart - nederlag.” Goldwater var bekymrad över att den “fria världen” var så bekymrad över kärnvapenkrig att man menade att allt var bättre än att strida. “Vi vill naturligtvis inte dö” skrev han “men mer än det vill vi vara fria.” Pseudo-konservativa har mer av korttågsmentalitet, och är mer riskbenägna än traditionella konservativa. De ser de som är beredda att förhandla och kompromissa som förrädare eller moraliskt korrupta.

Inga kommentarer: