söndag, december 16, 2018

Sex, självmord och sinnessjukdom i Les Misérables

Han är tjugo år. Hon är 14-15. Han spionerar på henne i en park under ett halvår. Han smyger efter henne och tar reda på var hon bor. I timmar står han under hennes fönster. Hennes ”far” beslutar sig för att flytta för att komma undan den besatte unga mannen men han hittar dem igen. Han börjar smyga omkring i deras trädgård på nätterna. Hon är livrädd men efter att ha läst några pretentiösa filosofiska funderingar som han lämnat efter sig blir hon först nyfiken och sedan förälskad. Om Marius inte varit en fiktiv person i Victor Hugos Les Misérables hade han kanske fått genomgå en liten sinnesundersökning.

Cosette lever med en äldre man, Jean Valjean, som hon tror är hennes far, men i själva verket är en gammal straffånge som håller sig undan rättvisan efter att ha brutit mot sin villkorliga frigivning. När boken börjar är han en tjugofemåring som aldrig varit tillsammans med en kvinna. När han dör – nästan 1500 sidor senare – i sjuttioårsåldern, är han fortfarande oskuld. På sin dödsbädd förklarar Valjean att han behöver känna sig föraktad för att kunna respektera sig själv.

Les Misérables är en lyckad blandning av idé och äventyrsroman där eleganta politiska slogans blandas med cliffhangers. Hugo framställer nästan alla huvudpersoner som kompromisslösa fanatiker eller abnorma på andra sätt. Det är förståeligt då Victor Hugo själv som ung förklarat att han skulle bli Chateaubriand eller ingenting…

Trots sin fanatism, eller om det är på grund av den, så är de många karaktärerna ända lätt att tycka om. Ta den långa inledningen som berättar om Charles-Francois-Bienvenue Myriels liv och världsbild. Han är en annorlunda biskop än Edvard Vergérus (spelad av Jan Malmsjö) i Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander. Biskopen i Uppsala är oförsonligt sträng när han upprätthåller religionens moraliska påbud. De bägge biskoparna är varandras motsatser trots att de också är två sidor av samma mynt. Biskopen i Digne är fanatisk i sin tolerans och vilja att förlåta. Han tror att det onda föder det onda och det goda godhet. Han låter nästan som en sociolog när han säger att: ”Den skyldige är inte den som syndat utan den som skapat skuggan.” Detta tar sig bland annat uttryck i att Myriel aldrig låser ytterdörren. ”Låt oss aldrig frukta varken tjuvar eller mördare. Det är yttre faror, små faror. Vi bör frukta oss själva. Fördomar, där har vi tjuvar, synderna, där har vi mördarna. De stora farorna finns inom oss. Det som hotar vårt huvud eller börs kan kvitta. Tänk bara på det som kan hota själen. ”

Myriel debatterar sin filosofi med bland annat en senator som proklamerar: ”Vad har jag att göra på denna jord? Jag har ett val. Lidande eller vällust. Vart leder lidandet? Till intet. Men då har jag lidit. Vart leder vällusten? Till intet. Men då har jag njutit. Mitt val är gjort. Man äter eller bli äten. Jag äter. Det är bättre att vara tanden än gräset.” Jag vet ingen författare som lyckats integrera politiska diskussioner och monologer på ett så naturligt sätt i en dramatisk framställning som Victor Hugo.

Myriels riktiga motpol är dock snuten Javert som inte tror att människor kan förändras. En gång brottslig, alltid brottsling. Livets mening består i att lyda auktoriteter, göra sin plikt och följa regler och lagar in absurdum. Den här världsbilden krossas när Jean Valjean väljer att inte hämnas och i stället räddar Javert från att avrättas av revolutionärerna. Och eftersom det inte går att leva i en värld man inte längre förstår tar Javert sitt eget liv.

Javert är formellt den enda som begår självmord men långt ifrån den enda som tänker på det. Valjean har länge svårt att tänka sig ett liv utan Cosette. Hugo säger att han älskar henne som en mor eller dotter och uppger, trots sin prydhet, att här även fanns en erotisk attraktion.

Marius engagemang för revolutionen startar först när han tror att han inte längre har någon chans att få Cosette. Många av revolutionärerna tycks ha insett att resningen är dömd att misslyckas och väljer då att tro att deras död ska inspirera någon i framtiden. En åldring, Mabeuf (som är besatt av växtförädling) ställer sig på barrikaderna eftersom han ändå snart kommer att svälta ihjäl av fattigdom. Vid tjugo dör man för principer, förklarar Hugo, men vid fyrtio år ålder går man i döden för familjen.

Marius går från att vara monarkist, till Bonapartist, till republikan. Han hatar sin far innan han börjar avguda honom. Det enda konstanta i denna ombytliga människas psyke är att han alltid är oförsonligt kompromisslös. När han sedan får Cosette svalnar hans intresse för politik. Till skillnad från Valjeans kärlek till Cosette, tycks Marius vara platonsk. Deras första kyss blir deras sista. När Cosette rör sig så att hennes kroppsformer antyds vänder Marius bort blicken.

Bild: självporträtt av Victor Hugo
Citaten är min översättning av Gallimards Pleiadeutgåva från 2014
Den svenska utgåvan tycks vara tusen sidor kortare än den franska...bokus

Inga kommentarer: