fredag, juni 28, 2019

Från tryckeriet



Går att beställa direkt från förlaget, bokhandel eller bokus

torsdag, juni 27, 2019

Tack för besvärande höga skatter

Danmark har “besvärande höga skatter” skriver Petter Birgersson i Kristianstadsbladet. Enligt Forbes är vårt grannland världens sjunde mest företagsvänliga land. De har ett stort exportöverskott, extremt låg statsskuld, lägre arbetslöshet än EU i snitt och en hyfsad tillväxt. Birgersson får tycka vad han vill men det är synd att han inte förklarar hur han kommit fram till det. Att skatterna är höga jämfört med andra länder säger inte mycket. Priset på en Rolls-Royce är högt men det betyder inte att bilen är dåligt. Men betalar man Rollspriser för en Fiat är det säkert för dyrt. Frågan om skatterna är höga kan inte separeras från vad man får ut av dem. Men den frågan brukar högerns ledarskribenter inte grunna över när de klagar på skatten. Danskarna brukar rankas bland de tre nöjdaste folken i världen (World happiness report) så även subjektivt tycks dansken inte lida allt för mycket av byråkrati eller skatter. Sedan är det lite underligt att en ledarsida som så ofta kritiserar jantelagen är emot att Socialdemokrater har ambitioner eller att man ska vara stolt över sitt välfärdssystem. Inte minst då välfärdsstaten både objektivt och subjektivt tycks fungera bra.

onsdag, juni 26, 2019

Reuter & Iran propaganda

“Vita huset är mentalt efterblivet, säger Irans president Rouhani i ett tv-tal” rapporterar svenska medier. Informationen kommer ursprungligen från Reuters (och AP). Men om man ska tro den amerikanske historikern Juan Cole, som kan både persiska och arabiska är det en felöversättning. President Rouhani sa att Vita Huset utmanas av “mental ohälsa”. Rouhani ifrågasätter inte Trumps intelligens utan huruvida han är frisk. I det här fallet kanske det inte är så jätteviktigt att översättningen blir rätt men felet illustrerar svagheterna i den internationella nyhetsförmedlingen. Om en person i en stor anglosaxisk nyhetsbyrå gör ett misstag eller förvränger ett uttalande så hamnar det i hundratals nyhetskanaler världen över. TT gör ingen egen översättning och tycks inte ha någon kapacitet att kontrollera att det man översätter från engelska är korrekt. Internationella nyheter produceras och sprids nästan som i viskningsleken där informationen omvandlas lite i varje led. TT skriver om Reuter, DN skriver om TT. Ibland lägger man till från andra andrahandskällor men det blir nästan alltid urval av urval. I det här fallet har Reuter valt bort Rouhanis argument bakom påståendet att Trump inte är helt frisk: vad är det för människa som kan införa sanktioner mot den högsta ledarens välgörenhetsorganisationer…

Den felöversatte Ahmadinejad

söndag, juni 09, 2019

Melodi på en sträng

En gång i tiden var det judarna som stod bakom alla problem i världen. Men den som läser Kristianstadsbladets ledare förstår snart att det numera är invandrare, flyktingar och utlänningar som tagit över judarnas arbetsuppgifter. Oavsett vilka problem eller politiska frågor Carolin Dahlman tar upp återkommer hon tvångsmässigt till invandrare. Höjer en kommun skatten? Är kronan svag? Är tillväxten låg? Det kan vara invandrarnas fel. (Om M-ledd kommun skyhöjer skatten pga invandringen är läget illa 7/5 2019)

Vad kan man säga om snatteriet? Den som ägnar några minuter åt att titta på den forskningen finner snabbt att det är ett utbrett fenomen i alla samhällsklasser men att högavlönade och högutbildade tycks snatta mer än andra. Dahlman hade kunnat exemplifiera med Kungens kusin som dömts för snatteri flera gånger men hennes vinkel är att tala om utländska ligor. (Stoppa tjuverikaoset i handeln 6/5 2019) Hon har alltid en anekdot om vi och dem där dem orsakar alla problem.

Bör staten lägga mindre pengar på tolkar åt invandrare? Frågan är naturligtvis legitim men varför tala om en somalisk våldtäksman i detta sammanhang? (Begränsa rätten till skattebetalda tolk)

Invandrare utan jobb är ett problem men invandrare med jobb är kanske ännu värre. De som jobbar inom vården är nämligen farliga på grund av sin dåliga svenska. (Vi måste ta hand om de gamla, 4 april 2019) Jobben de får inom det offentliga är inte heller riktiga då det är skattebetalarna förklarar hon vid ett annat tillfälle. I en ledare som tycks handla om invandrares jobbsituation börjar hon plötsligt polemisera mot BRÅ:s slutsats att det inte var flyktingar som låg bakom ökningen av rapporterade våldtäkter för några år sedan. Och så lägger hon försåtligt till att ”få tror att samtliga invandrade män våldtar och tafsar…” (Politiker, sluta blund - de svagaste vill att ni ser dem. 31/5 2019)

En trolig förklaring till att invandrare inte tycks ha en teoretisk möjlighet att göra rätt för sig i Dahlmans ledare är att det som bekymrar henne inte är samhällsproblemen så mycket som invandrarna i sig. Misstanken förstärks av att hon också är emot att högutbildade utlänningar som svenska företag behöver ska få komma hit så länge det finns lågutbildade invandrare/flyktingar i Sverige utan jobb. (Fler invandrare är ett uselt förslag, 20 mars 2019)

Tråkighetens lov

”Den svenska skolan måste bli tråkigare” skriver Karin Phil på Kristianstadsbladets ledarsida. Hon hänvisar till två PR grabbar som presenteras som ”forskare”. Det är ett surströmmingsargument som den svenska högern kört med i över hundra år nu.

De svenska skolans problem är inte pedagogikens fel utan en konsekvens av lärarnas anställningsförhållanden. När jag jobbade som gymnasielärare i början av nittiotalet (mina elever var 2-3 år yngre än mig) hade jag en halvtidstjänst med 6 timmars undervisning per vecka. Lönen var väldigt hög. Då hade jag 14 timmar till att förbereda lektionerna och sköta andra uppgifter. Idag tror jag inte det finns många lärare som bara behöver undervisa 12 timmar i veckan med en heltidstjänst. För tio år sedan skrev lärarnas tidning att 60 procent av lärarna undervisar 19 timmar i veckan eller mer. Det är svårt att få tag i en exakt siffra men trenden är att undervisningstiden ökar. Ju mer tid man undervisar, desto mindre tid återstår att förbereda lektionerna. 1995 slutade lärarnas undervisningstid att vara reglerad i avtal.

Anledningen till att man så gärna låter amatörer skriva om pedagogiska frågor på ledarsidor är naturligtvis att det avleder debatten om arbetsförhållandena i skolan. Sanningen är den vinstdrivna skolan är en av de främsta orsakerna till elever numera får jobba mer på egen hand. De som säger sig måna om katederundervisning borde rimligtvis vara för att antalet timmar som lärare behöver undervisa regleras. Lärare behöver mycket tid för att förbereda bra lektioner. Men om man bara värnar vinsterna i undervisningen så är detta inget problem. Fler undervisningstimmar för lärarna är i själva verket en förutsättning för att man ska tjäna pengar på att driva skolor.

tisdag, maj 14, 2019

Ny bok Europa mot katastrofen


Min nya bok kommer ut i slutet av juni men går att beställa redan nu på Verbal förlag. Det finns massor av böcker om andra världskriget men utbudet om vad som ledde fram till kriget är betydligt magrare.

Den brittiske historikern E.H. Carr jämför historieskrivande med att beskriva eller fotografera en bergskedja. Både fotografen och historikern är tvungna att välja en vinkel. Beroende på vilken vinkel man väljer kommer berget att se helt olika ut. Det innebär naturligtvis inte att alla perspektiv är lika rimliga. Man kan vara intellektuellt hederlig även om det är omöjligt att vara objektiv. Varje generation fotograferar en något annorlunda sida av berget.

onsdag, april 24, 2019

Kvinnor kan inte kasta boll

I slutet av nittiotalet spelade jag kubbs tillsammans med en man som arbetade med PR åt näringslivet. Det var en sommardag i Stockholms skärgård. Det andra laget bestod av hans fru och min flickvän. Jag var riktigt dålig och vi förlorade stort. Men mannen jag spelade med tycktes inte notera vad som hände. Han talade oavbrutet om att kvinnor var usla på bollsporter. Det enda som tydde på att han ändå någonstans var medveten om verkligheten var att hans patos växte ju mer våra förlustsiffror tornade upp sig.
När vi satt oss i vardagsrummet talade han om för oss hur dåliga svarta människor var i största allmänhet. En av hans två små adopterade svarta flickor kom in i rummet, ramlade och började gråta. ”Det var min fru som ville ha barn” förklarade han, utan att kasta en blick på ungen. ”Jag ville inte ha barn.” Jag undrar hur mycket självförtroende de har idag...

apropå SvD

Inflation

Killen i kassan på Monoprix i Nice: ”Hej. Det var ett tag sedan. Vad gör du nu för tiden?”

Kunden som bara köper chips och öl: ”Jag har pluggat. Tog en MBA; en Masters of Buisness Administration. ”

”Ja jag vet vad det är. Jérôme här har också en MBA.” Vänder sig till killen som arbetar i kassan intill: ” Jérôme, det var en MBA du tog va?”

Jérôme nickar.

måndag, april 15, 2019

Apropå min nya bok

Jag har en kompis som inte tror att månlandningen ägt rum. När jag undrade vad som fick henne att säga det svarade hon bara att den tekniska nivån på sextiotalet inte var tillräckligt hög för att man skulle ha lyckats med något sådant. Och eftersom hon har en ingenjörsexamen så är hon inte helt okunnig om teknik och fysik. När jag träffade henne för trettio år sedan var hon precis färdigutbildad kemist. Idag jobbar hon som läkare. Hon har läst en massa andra kurser på universitet också. Det är alltså en människa som har lätt att ta till sig kunskap. Jag har andra välutbildade vänner, en del av dem briljanta, med ännu konstigare föreställningar. Så fort de äventyrar sig utanför sin akademiska specialisering blir det mest konspirationsteorier eller värdelösa vilda spekulationer.

Jag tror allt mer att man ska se på åsikter som på kläder, religion eller sport. Den som försöker analysera en fotbollsmatch kommer aldrig att förstå varför folk är så engagerade. Det handlar om laget och att tillhöra ett lag. Att tillhöra grupper har varit bra för överlevnaden under mänsklighetens historia. Jag skrev en del om det i Informationskriget mot Iran. Att tro på en konspirationsteori skulle kunna jämföras med att äga en sportbil få har råd med. Netflexfilmen Behind the Curve, om folk som tror att jorden är platt, illustrerar rätt bra föreställningen att idéer först och främst handlar om att hitta ett hem.

Jag kom att tänka på allt det här igen när jag häromdagen läste den franske sociologen George Friedmanns krigsdagbok, Journal de Guerre 1939-1940. Han var kommunist men blev en paria bland andra kommunister då han snabbt insåg att Sovjetunionen inte var de som skulle befria arbetarklassen här i världen. Han beskriver träffsäkert hur andra begåvade och akademiskt framstående kommunister var helt oförmögna att resonera rationellt kring Stalins politik. Deras kommunism var mer av ”ett hem” än resultatet av en tankeprocess. Det hela förklarar också varför vi blir glada när vi träffar folk som tycker som oss.

Om vår förmåga att tänka först och främst är en mekanism för att producerar grupptillhörighet så är det inte konstigt att man i efterskott kan konstatera att så många begåvade människor så ofta varit oförmögna att förstå sin samtid. På trettiotalet fanns det till exempel bara två ledare, Paul Reynauld och Adolf Hitler som fullt ut förstod hur stridsvagnarna skulle påverka krigsföringen i nästa krig. Men när Reynauld kom till makten var det redan för sent för Frankrike. Att sätta fingret på hur de få människor som kan tänka nytt, eller identifiera det nya, gör det, i en konservativ värld är ett helt bokprojekt som kanske blir av en dag.

Men min nya bok, historien om andra världskrigets utbrott, har varit färdig ett tag. Jag ser den inte som ett "hem" men den är kanske ändå en liten tegelsten i något slags husbygge... Om korrekturläsningen går som planerat borde Verbal förlag få ut den i slutet av maj eller i juni.

fredag, mars 15, 2019

En tjugoårings tankar 1939

3 september 1939

De flesta tunisiska judar som ännu inte fått (franskt) medborgarskap ställer sig samma fråga:

- Ska jag ta värvning? Ska jag inte ta värvning?
Jag svarar omedelbart för jag har tänkt igenom saken.
- Nej.

Varför? Därför att jag är emot kriget och vill inte delta i det. Jag skulle bara delta om jag var tvungen. Jag tror till och med att om jag helt kunde fly från den ”civiliserade” mänskligheten medan den skar halsen av sig så skulle jag göra det helt lugnt utan samvetsskrupler. (…) Och för vem ska man kämpa? Finns det verkligen ett land som förtjänar att jag strider för det? Vilket land har inte plågat oss judar…(…) Jag erkänner att de så kallade ”demokratiska” länderna är de som plågat judarna minst. Så är det väl, och vi föredrar att de segrar… (…)
Jag vet att tyskarna skadat judarna men har amerikanska judar schweiziska eller andra judar tagit värvning? Nej, så varför skulle jag?

10 maj 1940

Min inställning: jag accepterar inte att behöva betala med mig själv, mitt liv, för idéer. (…) Mitt öde är kopplat till Frankrikes. Jag önskar dess seger. Men tror ni att det faktum att jag reser kommer att ändra dess utgång? Nej… en man mer eller mindre. Jag har tur som är tunisier. (…) Jag har accepterat att inte ha ett fosterland och ett konsulat för att inte behöva utstå militärtjänst. I likhet med min far och farfar. Och det finns inget skäl till att jag skulle avstå från detta privilegium…

19 maj 1940

Judarna har organiserat en ”Aktionskommitté för Frankrike”. De har redan samlat ihop 50 000 franc i Tunis. Det är allt som judarna kan ge: pengar. Trots mycket prat och insinuationer har det inte blivit någon frivilliga värvningen. Pengar, pengar. Det har ersatt allt.

Albert Memmi
Journal de guerre. 1939-1943
CNRS Editions

måndag, februari 25, 2019

Krig med Iran?

Det var länge sedan jag skrev något Iran på bloggen. Nu när EU vill normalisera förbindelserna med landet har i alla fall många europeiska opinionsbildare slutat att förvränga och förvanska vad vi vet om Teherans kärntekniska program och säkerhetspolitik. I torsdags publicerade Washington Post en artikel av Carl Bildt apropå att Trump försöker förstöra västvärldens säkerhetsöverenskommelse med Iran, vars resonemang kanske låter bekant för bloggens läsare:

”The only rational explanation for such a policy is that it seeks to create an excuse for a direct and open confrontation with Iran. If Tehran leaves what remains of JCPOA and resumes now banned nuclear activities, one can be dead certain that voices not just in Tel Aviv would claim that a nuclear bomb is imminent and that immediate military action must be taken.
Indeed, in an unfortunate tweet from the Warsaw conference, Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu seemed to say that the purpose of the meeting was to prepare for “war with Iran.”

BT följde upp med en ledare. Om ledande europeiska politiker bestämt sig för att låtsas att Trump vet vad han talar om hade den här ledaren aldrig blivit skriven. Frågan om Irans rättigheter att ha ett kärnenergiprogram är i praktiken också en del i USA:s försök att begränsa EU:s självständighet. Förhoppningsvis kommer det senare att bli ett tema på opinionssidorna i framtiden.

Bild: Är det kanske krigstrummor man hör (från Shibuya)

fredag, februari 22, 2019

De fejkade hatbrottens hierarki

En ung svart homosexuell skådespelare anklagas i media för att ha fejkat ett hatbrott mot sig själv. Amerikansk polis har mer eller mindre förklarat att Jussie Smollett är skyldig trots att ingen rättegång hållits ännu. Skandalen är naturligtvis ett problem för de som utsätts för riktiga hatbrott.

För ett par år sedan fejkade en ung judisk man tusentals hatbrott. Han gjorde över 2000 bombhot mot judiska institutioner i USA, Storbritannien, Australien och andra länder. Bland hans måltavlor fanns även flygplatser, skolor, Anti-Defamation League´s högkvarter i New York och den israeliska ambassaden i Washington. När Michael Kadar arresterades i mars tog vågen av hot slut. I början av förra året dömdes han till tio års fängelse i Israel. Men trots att Kadars fejkade hatbrott i en tusenfalt större omfattning än Smollett har media inte varit särskilt intresserade att rapportera honom.

På CNN webbsida får jag 88 träffar på Jussie Smollett och två på Michael Kadar. Google news ger 23 000 träffar på Smollett och 293 på Kadar. Detta trots att den uppmärksamhet som Kadar´s fejkade hatbrott fick i världens medier ändå var ojämförbart mycket större än den uppmärksamhet som Smollett hann få innan han avslöjades. Eller var det kanske just på grund av det.

onsdag, februari 20, 2019

Sikta mot stjärnorna

Sikta mot stjärnorna var titeln på en rätt befängd bok som kom ut på svenska i mitten av åttiotalet. Den drev tesen att folk kan lyfta sig själva i håret om de bara tror tillräckligt mycket på sig själva. I fredags följde Kristianstadsbladet upp med en ledare i samma stil med rubriken ”Alla kan nå stjärnorna – om vi siktar och övar”. ”En människas öde bestäms ju faktiskt inte av slumpen. Vårt öde formas av en kombination av yttre omständigheter och vår egen inställning och ansträngning. Den som ser det kan nå hur långt som helst.”

Men när CD skriver att man ”kan nå hur långt som helst” menar hon inte att man ”kan nå hur långt som helst”. ”Genom att inte rakt av jämföra sig med andra kan alla människor hitta något som de är bra på, om det så är försvar eller anfall i handboll, eller karriärval.
En del är bra på att renovera hus, medan andra är hejare på att laga mat eller göra bokföring.”
Rubriken borde således ändras till ”Alla kan bli lyckliga – om vi bara inte konkurrerar med de som är duktigare, eller jämför oss med andra”. Och CD har rätt i att pigan är lycklig om hon är nöjd med sin lott och inte drömmer för mycket.

Soldatliv 1939

"Sedan två veckor tillbaka har Pieter, kanske på grund av en mild feber, torra läppar. Han slickar på dem hela dagen för att fukta lite. Så var det i alla fall i början. Men allt eftersom har Pieters vana blivit riktigt oanständig. Han slickar sina läppar för att ta på sig, som unga pojkar som tar på sig genom fickorna, han ger sig själv denna ljuva kontakt med slemhinnor som det vore en sötsak. Samtidigt som han lyssnar på er, samtidigt som han till och med talar med er, intar han en förstulen och sensuell hållning och, för fram sin övre läpp, han drar till sig den undre i sin mun, som en förförare drar till sig en flicka, han suger på den, han fuktar den, och den svarar på hans uppmärksamhet med att svälla och trycka in sig i den enorma och uppsvullna munnen – och där, bara Gud vet vad han gör med den, tungor, frossartade smekningar, han biter också lite på den. (…) Men för att njutningen ska vara fullständig måste den åtföljas med ljud. Pieter omger sig alltid av en hop med småljud, torra eller mjuka, melodiösa och klagande eller lite förebrående, lite som en evig och änglalik sång över att han är övergiven åt sig själv. Medan han masturberar sin läpp ger han ifrån sig tusen feta smackningar som påminner om girigt diande…"

Ur Jean-Paul Sartres Les carnets de la drôle de guerre November 1939 - Mars 1940. 17 december 1939, s. 149-150

onsdag, februari 13, 2019

Därför dödar Israel

Mohammad Muin al-Jahjouh sköts i nacken under en fredlig demonstration vid gränsen mellan Gaza och Israel den 21 december. Han avled dagen efter och är därmed en av de 258 palestinska civila som dödats sedan den 30 mars förra året. Över 27 000 har skadats och av dem hade 6 331 skottskador, noterar Världshälsoorganisationen i en rapport. De flesta av offren är unga, många är barn. Mohammad var bara sexton år. Kanske får han skylla sig själv: den israeliska militären har sagt att den förbehåller sig rätten att skjuta alla som kommer i närheten av gränsstängslet.

Tre av de dödade, och 580 av de skadade var palestinska sjukvårdare. Att skjuta på sjukvårdspersonal är ett krigsbrott. Den israeliska ockupationsmakten brukar döda ett par hundra palestinier om året även de år då man inte genomför några större militära attacker i Gaza eller på Västbanken. De allra flesta offer är fredliga och obeväpnade demonstranter. Att dödandet får så lite uppmärksamhet på våra opinionssidor beror bland annat på att de flesta svenska tidningar har ägare som verkar för en pro israelisk linje. När GP:s ledarskribent Gert Gelotte efter en resa till Israel bytte åsikt om konflikten fick han sluta att skriva om mellanöstern. Det är inte konstigare än att en borgerlig ledarskribent som plötsligt blir socialdemokrat eller miljöpartist inte kan göra sitt jobb.

Proisraeliska opinionsbildare brukar vanligtvis inte fundera över Israels mord på palestinier. I stället försöker de framställa kritiken av Israel som något suspekt som främst vänstern ägnar sig åt. När skjutningarna inte kan ignoreras svarar man vanligtvis med att förneka omständigheterna. Då heter det att morden skett i självförsvar, att de dödade använts som mänskliga sköldar eller så uppfinner man någon annan förklaring som gör offer till förövare och förövare till offer. De som avfyrar gevären, eller stödjer dem, har naturligtvis ett behov av att avhumanisera de skjutna. När rapporteringen kring något enstaka mord gör det omöjligt att hävda att armén skjutit skett i självförsvar brukar man avfärda det med att det handlar om ett enstaka tragiskt misstag.

Men den israeliska militärens dödande är en del av en rationell strategi. För att bemästra ett uppror måste ockupationsmakten visa att även fredligt motstånd lätt kan leda man mister livet eller blir lemlästad. När befolkningen i det gamla östblocket insåg att Gorbatjov till skillnad från sina företrädare inte tänkte låta militären slå fredliga missnöjesyttringar dröjde det inte länge innan Sovjetunionen upplöstes. Om Israel inte sköt hundratals palestinier varje år skulle demonstranterna snabbt räknas i många miljoner och bli omöjliga att hålla tillbaka.

Bilden: Ett kollage med bilder på barn som dödades av Israel 2017 hämtat från Electronic Intifada

söndag, februari 10, 2019

En stank som inte går bort

I mitt hus finns en ung kvinna som inte tycks kunna sluta att fantisera om mig. Jag är ju medelålders numera med kulmage så det är klart att jag gör intryck. Men förmodligen är det min kroppsodör som fångat hennes intresse. Historiskt sett har japanerna i alla fall associerat utlänningar med mindre trevliga dofter. När de första främlingarna dök upp på 1540 talet så badade de inte lika ofta som japanerna. Vår vana att äta smör och kött påstås skapa en otäck kroppsodör. Nu äter även japanerna smör och kött men de talar fortfarande om utlänningar som ”lukten av smör” (bata kusai).

Många japaner som tvingas att ha med utlänningar att göra tycker det är obehagligt och ansträngande. Om man hör någon tala på tunnelbanan så är det alltid en kines eller västerlänning. Vi är bullriga, vulgära och oberäkneliga. Japanska styrelsemöten är arrangerade som en pjäs där alla i förväg vet vad de ska göra eller säga. Men om en västerlänning får delta så kan vad som helst hända. Japanerna säger därför ibland att möten med utlänningar ger en eftersmak (ato aji).

Hursomhelst. Den unga kvinnan och jag tar ibland hissen ihop. Det är ett privilegium. Jag står på japanskt vis vänd mot dörren och tittar inte direkt på henne. Min svenska kompis som bor i ett flottare hus blir ibland ratad av sina grannar. Några kvinnor brukar kolla brevlådan en extra gång för att slippa åka hiss med den försynte, långa och blonda chefsingenjören som ibland ses i sällskap med sin japanska fru och tvååriga dotter. Den unga kvinnan i mitt hus kompromissar. Vi delar hiss men för säkerhets skull trycker hon på sin våningsknapp först när jag klivit ut och dörrarna stängts. Om hon inte ansträngt sig att vara hemlig hade jag aldrig tänkt på att jag inte vet vilken våning hon bor på.

Kvinnan på bilden är inte kvinnan i texten…

Kaffetankar i Tokyo

Mitt ansikte är som en kontinent man kan ägna ett helt liv åt att studera. Så kändes det i alla fall när jag passerade passpolisen på Narita. Den unge mannen granskade på mitt passfoto i fem, sex, sju sekunder. Sedan stirrade han på mitt ansikte lika intensivt och länge. Proceduren upprepades tre, fyra gånger. Jag antar att han tränats att titta på ansikten på ett särskilt sätt. Japaner är ju processorienterade. Kanske får näsan all uppmärksamhet innan han går vidare till hakan osv. Han ägnade lika mycket tid och lika mycket koncentration åt de som stod före mig i kön.
Nuförtiden tror jag inte japaner är tvungen att begå rituellt självmord (seppuku) genom att sprätta upp magen (hara-kiri) om de begår ett misstag på jobbet eller chefen blir missnöjd. Men de är ofta så koncentrerade när de utför sina arbetsuppgifter att man kunde tro att de ännu är samurajer.
Inga arbeten tycks vara så enkla eller prestigelösa att de som utför dem tycker att de kan slappna av. Tjejerna som jobbar på fiket i Shibuya verkar besatta av att koka bra kaffe till mig på morgonen. Jag är ett extra stressmoment eftersom jag sätter deras kunskaper i engelska på prov, eller ännu värre, plötsligt kan försöka säga något obegripligt på japanska. Det enda japan jag träffat som varit avslappnad på jobbet var en kille på ett fik i Shinjuku under mitt förra besök. Han var mer intresserad av att prata än att serva folk. Men så hade han också vuxit upp i Australien där man som i Sverige inte är lika fixerade vid att alla detaljer ska vara perfekta.

Apropå bilden: I Tokyo lämnar alla sina datorer utan uppsikt hela tiden.

söndag, februari 03, 2019

Hur kunde japanerna...

Det är kanske inte helt okänt att japaner är duktiga på praktiska lösningar. I entrén till min byggnad finns förvaringsfack där brevbäraren låser in packet om de boende inte är hemma. Jag antar att hen sedan lägger en kod i brevlådan eller mejlar den.

Trots att det är ett högt hus känns det som hissen är betydligt snabbare än hissar i Nordamerika eller Europa. En bekant som borde veta påstår att japanska hissar styrs av bättre datorer som håller reda på hur trafiken ser ut under olika tider på dygnet. Att det inte tycks finnas några sensorer som håller upp dörrarna om man står för nära snabbar också upp allt. En udda detalj är att det finns en ”djur” knapp. Om man trycker på den så stannar hissen inte för att ta upp fler passagerare. För allergiker, som mig, kan det vara en fördel att slippa dela hiss med pälsdjur. Och en del djur tycker inte om att dela små utrymmen med främmande människor... I Frankrike eller Italien skulle man inte kunna ha en djurknapp då folk som bara vill slippa sällskap skulle använda den hela tiden… Hissen är också kameraövervakad och det finns flera skärmar i lobbyn. Det finns flera kameror i andra gemensamma utrymmen.

Min lägenhetsdörr är gjord i gedigen japansk rostfri stål. Jag har aldrig sett något så solitt. En inbrottssäker (och brandsäker) dörr i en stad där det inte finns många inbrottstjuvar… Det här är så långt man kan komma från amerikanska eller svenska lägenheters pappdörrar. Även låsmekanismen och handtaget verkar stabilare än något annat jag sett.

Toaletten – gjord av japanska Toto – kan verka en smula komplicerad med sina tio knappar men att ha handfatet ovanpå vattenbehållaren är både praktiskt, i små lägenheter, och miljövänligt. De praktiska lösningarna och skickligheten med vilket man bygger dem får mig alltid att undra hur de kunde förlora kriget.

torsdag, januari 31, 2019

Upp och nervända världen

Efter jul och nyår med släkten i Frankrike har jag varit en sväng i ett varmt och fuktigt Manila. Nu traskar jag runt i Tokyo. Det är kallt och ibland blåser det ordentligt. Den här gången har jag skaffat en lägenhet i Shibuya. Först när jag är framme inser jag att det ligger på den så kallade kärlekskullen som är full av knullhotell. När jag går hem på kvällen blir jag alltid bland annat erbjuden massage av företagsamma unga kvinnor.

En kompis tar ut mig på restaurang där man kan beställa Teppou (rektum) och andra inälvor. Alla står upp och äter vid en trång bardisk. Kocken steker delikatesserna framför oss och räcker över tallrikarna allt eftersom de blir färdiga. Jag nöjer mig med att beställa nacke och tofu. Vi sköljer ner det med japansk öl och en whiskydrink som jag kan leva utan.

Min kompis har alltid varit kritisk till det allt mer multikulturella Sverige. Nu är han tveksam till att låta sin halvjapanska dotter växa upp i ett så homogent och intolerant land som Japan. Han nämner att japanska medier rapporterat om en flicka som tvingats färga sitt bruna hår svart för att slippa mobbing i skolan.