fredag, februari 22, 2019

De fejkade hatbrottens hierarki

En ung svart homosexuell skådespelare anklagas i media för att ha fejkat ett hatbrott mot sig själv. Amerikansk polis har mer eller mindre förklarat att Jussie Smollett är skyldig trots att ingen rättegång hållits ännu. Skandalen är naturligtvis ett problem för de som utsätts för riktiga hatbrott.

För ett par år sedan fejkade en ung judisk man tusentals hatbrott. Han gjorde över 2000 bombhot mot judiska institutioner i USA, Storbritannien, Australien och andra länder. Bland hans måltavlor fanns även flygplatser, skolor, Anti-Defamation League´s högkvarter i New York och den israeliska ambassaden i Washington. När Michael Kadar arresterades i mars tog vågen av hot slut. I början av förra året dömdes han till tio års fängelse i Israel. Men trots att Kadars fejkade hatbrott i en tusenfalt större omfattning än Smollett har media inte varit särskilt intresserade att rapportera honom.

På CNN webbsida får jag 88 träffar på Jussie Smollett och två på Michael Kadar. Google news ger 23 000 träffar på Smollett och 293 på Kadar. Detta trots att den uppmärksamhet som Kadar´s fejkade hatbrott fick i världens medier ändå var ojämförbart mycket större än den uppmärksamhet som Smollett hann få innan han avslöjades. Eller var det kanske just på grund av det.

onsdag, februari 20, 2019

Sikta mot stjärnorna

Sikta mot stjärnorna var titeln på en rätt befängd bok som kom ut på svenska i mitten av åttiotalet. Den drev tesen att folk kan lyfta sig själva i håret om de bara tror tillräckligt mycket på sig själva. I fredags följde Kristianstadsbladet upp med en ledare i samma stil med rubriken ”Alla kan nå stjärnorna – om vi siktar och övar”. ”En människas öde bestäms ju faktiskt inte av slumpen. Vårt öde formas av en kombination av yttre omständigheter och vår egen inställning och ansträngning. Den som ser det kan nå hur långt som helst.”

Men när CD skriver att man ”kan nå hur långt som helst” menar hon inte att man ”kan nå hur långt som helst”. ”Genom att inte rakt av jämföra sig med andra kan alla människor hitta något som de är bra på, om det så är försvar eller anfall i handboll, eller karriärval.
En del är bra på att renovera hus, medan andra är hejare på att laga mat eller göra bokföring.”
Rubriken borde således ändras till ”Alla kan bli lyckliga – om vi bara inte konkurrerar med de som är duktigare, eller jämför oss med andra”. Och CD har rätt i att pigan är lycklig om hon är nöjd med sin lott och inte drömmer för mycket.

Soldatliv 1939

"Sedan två veckor tillbaka har Pieter, kanske på grund av en mild feber, torra läppar. Han slickar på dem hela dagen för att fukta lite. Så var det i alla fall i början. Men allt eftersom har Pieters vana blivit riktigt oanständig. Han slickar sina läppar för att ta på sig, som unga pojkar som tar på sig genom fickorna, han ger sig själv denna ljuva kontakt med slemhinnor som det vore en sötsak. Samtidigt som han lyssnar på er, samtidigt som han till och med talar med er, intar han en förstulen och sensuell hållning och, för fram sin övre läpp, han drar till sig den undre i sin mun, som en förförare drar till sig en flicka, han suger på den, han fuktar den, och den svarar på hans uppmärksamhet med att svälla och trycka in sig i den enorma och uppsvullna munnen – och där, bara Gud vet vad han gör med den, tungor, frossartade smekningar, han biter också lite på den. (…) Men för att njutningen ska vara fullständig måste den åtföljas med ljud. Pieter omger sig alltid av en hop med småljud, torra eller mjuka, melodiösa och klagande eller lite förebrående, lite som en evig och änglalik sång över att han är övergiven åt sig själv. Medan han masturberar sin läpp ger han ifrån sig tusen feta smackningar som påminner om girigt diande…"

Ur Jean-Paul Sartres Les carnets de la drôle de guerre November 1939 - Mars 1940. 17 december 1939, s. 149-150

onsdag, februari 13, 2019

Därför dödar Israel

Mohammad Muin al-Jahjouh sköts i nacken under en fredlig demonstration vid gränsen mellan Gaza och Israel den 21 december. Han avled dagen efter och är därmed en av de 258 palestinska civila som dödats sedan den 30 mars förra året. Över 27 000 har skadats och av dem hade 6 331 skottskador, noterar Världshälsoorganisationen i en rapport. De flesta av offren är unga, många är barn. Mohammad var bara sexton år. Kanske får han skylla sig själv: den israeliska militären har sagt att den förbehåller sig rätten att skjuta alla som kommer i närheten av gränsstängslet.

Tre av de dödade, och 580 av de skadade var palestinska sjukvårdare. Att skjuta på sjukvårdspersonal är ett krigsbrott. Den israeliska ockupationsmakten brukar döda ett par hundra palestinier om året även de år då man inte genomför några större militära attacker i Gaza eller på Västbanken. De allra flesta offer är fredliga och obeväpnade demonstranter. Att dödandet får så lite uppmärksamhet på våra opinionssidor beror bland annat på att de flesta svenska tidningar har ägare som verkar för en pro israelisk linje. När GP:s ledarskribent Gert Gelotte efter en resa till Israel bytte åsikt om konflikten fick han sluta att skriva om mellanöstern. Det är inte konstigare än att en borgerlig ledarskribent som plötsligt blir socialdemokrat eller miljöpartist inte kan göra sitt jobb.

Proisraeliska opinionsbildare brukar vanligtvis inte fundera över Israels mord på palestinier. I stället försöker de framställa kritiken av Israel som något suspekt som främst vänstern ägnar sig åt. När skjutningarna inte kan ignoreras svarar man vanligtvis med att förneka omständigheterna. Då heter det att morden skett i självförsvar, att de dödade använts som mänskliga sköldar eller så uppfinner man någon annan förklaring som gör offer till förövare och förövare till offer. De som avfyrar gevären, eller stödjer dem, har naturligtvis ett behov av att avhumanisera de skjutna. När rapporteringen kring något enstaka mord gör det omöjligt att hävda att armén skjutit skett i självförsvar brukar man avfärda det med att det handlar om ett enstaka tragiskt misstag.

Men den israeliska militärens dödande är en del av en rationell strategi. För att bemästra ett uppror måste ockupationsmakten visa att även fredligt motstånd lätt kan leda man mister livet eller blir lemlästad. När befolkningen i det gamla östblocket insåg att Gorbatjov till skillnad från sina företrädare inte tänkte låta militären slå fredliga missnöjesyttringar dröjde det inte länge innan Sovjetunionen upplöstes. Om Israel inte sköt hundratals palestinier varje år skulle demonstranterna snabbt räknas i många miljoner och bli omöjliga att hålla tillbaka.

Bilden: Ett kollage med bilder på barn som dödades av Israel 2017 hämtat från Electronic Intifada

söndag, februari 10, 2019

En stank som inte går bort

I mitt hus finns en ung kvinna som inte tycks kunna sluta att fantisera om mig. Jag är ju medelålders numera med kulmage så det är klart att jag gör intryck. Men förmodligen är det min kroppsodör som fångat hennes intresse. Historiskt sett har japanerna i alla fall associerat utlänningar med mindre trevliga dofter. När de första främlingarna dök upp på 1540 talet så badade de inte lika ofta som japanerna. Vår vana att äta smör och kött påstås skapa en otäck kroppsodör. Nu äter även japanerna smör och kött men de talar fortfarande om utlänningar som ”lukten av smör” (bata kusai).

Många japaner som tvingas att ha med utlänningar att göra tycker det är obehagligt och ansträngande. Om man hör någon tala på tunnelbanan så är det alltid en kines eller västerlänning. Vi är bullriga, vulgära och oberäkneliga. Japanska styrelsemöten är arrangerade som en pjäs där alla i förväg vet vad de ska göra eller säga. Men om en västerlänning får delta så kan vad som helst hända. Japanerna säger därför ibland att möten med utlänningar ger en eftersmak (ato aji).

Hursomhelst. Den unga kvinnan och jag tar ibland hissen ihop. Det är ett privilegium. Jag står på japanskt vis vänd mot dörren och tittar inte direkt på henne. Min svenska kompis som bor i ett flottare hus blir ibland ratad av sina grannar. Några kvinnor brukar kolla brevlådan en extra gång för att slippa åka hiss med den försynte, långa och blonda chefsingenjören som ibland ses i sällskap med sin japanska fru och tvååriga dotter. Den unga kvinnan i mitt hus kompromissar. Vi delar hiss men för säkerhets skull trycker hon på sin våningsknapp först när jag klivit ut och dörrarna stängts. Om hon inte ansträngt sig att vara hemlig hade jag aldrig tänkt på att jag inte vet vilken våning hon bor på.

Kvinnan på bilden är inte kvinnan i texten…

Kaffetankar i Tokyo

Mitt ansikte är som en kontinent man kan ägna ett helt liv åt att studera. Så kändes det i alla fall när jag passerade passpolisen på Narita. Den unge mannen granskade på mitt passfoto i fem, sex, sju sekunder. Sedan stirrade han på mitt ansikte lika intensivt och länge. Proceduren upprepades tre, fyra gånger. Jag antar att han tränats att titta på ansikten på ett särskilt sätt. Japaner är ju processorienterade. Kanske får näsan all uppmärksamhet innan han går vidare till hakan osv. Han ägnade lika mycket tid och lika mycket koncentration åt de som stod före mig i kön.
Nuförtiden tror jag inte japaner är tvungen att begå rituellt självmord (seppuku) genom att sprätta upp magen (hara-kiri) om de begår ett misstag på jobbet eller chefen blir missnöjd. Men de är ofta så koncentrerade när de utför sina arbetsuppgifter att man kunde tro att de ännu är samurajer.
Inga arbeten tycks vara så enkla eller prestigelösa att de som utför dem tycker att de kan slappna av. Tjejerna som jobbar på fiket i Shibuya verkar besatta av att koka bra kaffe till mig på morgonen. Jag är ett extra stressmoment eftersom jag sätter deras kunskaper i engelska på prov, eller ännu värre, plötsligt kan försöka säga något obegripligt på japanska. Det enda japan jag träffat som varit avslappnad på jobbet var en kille på ett fik i Shinjuku under mitt förra besök. Han var mer intresserad av att prata än att serva folk. Men så hade han också vuxit upp i Australien där man som i Sverige inte är lika fixerade vid att alla detaljer ska vara perfekta.

Apropå bilden: I Tokyo lämnar alla sina datorer utan uppsikt hela tiden.

söndag, februari 03, 2019

Hur kunde japanerna...

Det är kanske inte helt okänt att japaner är duktiga på praktiska lösningar. I entrén till min byggnad finns förvaringsfack där brevbäraren låser in packet om de boende inte är hemma. Jag antar att hen sedan lägger en kod i brevlådan eller mejlar den.

Trots att det är ett högt hus känns det som hissen är betydligt snabbare än hissar i Nordamerika eller Europa. En bekant som borde veta påstår att japanska hissar styrs av bättre datorer som håller reda på hur trafiken ser ut under olika tider på dygnet. Att det inte tycks finnas några sensorer som håller upp dörrarna om man står för nära snabbar också upp allt. En udda detalj är att det finns en ”djur” knapp. Om man trycker på den så stannar hissen inte för att ta upp fler passagerare. För allergiker, som mig, kan det vara en fördel att slippa dela hiss med pälsdjur. Och en del djur tycker inte om att dela små utrymmen med främmande människor... I Frankrike eller Italien skulle man inte kunna ha en djurknapp då folk som bara vill slippa sällskap skulle använda den hela tiden… Hissen är också kameraövervakad och det finns flera skärmar i lobbyn. Det finns flera kameror i andra gemensamma utrymmen.

Min lägenhetsdörr är gjord i gedigen japansk rostfri stål. Jag har aldrig sett något så solitt. En inbrottssäker (och brandsäker) dörr i en stad där det inte finns många inbrottstjuvar… Det här är så långt man kan komma från amerikanska eller svenska lägenheters pappdörrar. Även låsmekanismen och handtaget verkar stabilare än något annat jag sett.

Toaletten – gjord av japanska Toto – kan verka en smula komplicerad med sina tio knappar men att ha handfatet ovanpå vattenbehållaren är både praktiskt, i små lägenheter, och miljövänligt. De praktiska lösningarna och skickligheten med vilket man bygger dem får mig alltid att undra hur de kunde förlora kriget.

torsdag, januari 31, 2019

Upp och nervända världen

Efter jul och nyår med släkten i Frankrike har jag varit en sväng i ett varmt och fuktigt Manila. Nu traskar jag runt i Tokyo. Det är kallt och ibland blåser det ordentligt. Den här gången har jag skaffat en lägenhet i Shibuya. Först när jag är framme inser jag att det ligger på den så kallade kärlekskullen som är full av knullhotell. När jag går hem på kvällen blir jag alltid bland annat erbjuden massage av företagsamma unga kvinnor.

En kompis tar ut mig på restaurang där man kan beställa Teppou (rektum) och andra inälvor. Alla står upp och äter vid en trång bardisk. Kocken steker delikatesserna framför oss och räcker över tallrikarna allt eftersom de blir färdiga. Jag nöjer mig med att beställa nacke och tofu. Vi sköljer ner det med japansk öl och en whiskydrink som jag kan leva utan.

Min kompis har alltid varit kritisk till det allt mer multikulturella Sverige. Nu är han tveksam till att låta sin halvjapanska dotter växa upp i ett så homogent och intolerant land som Japan. Han nämner att japanska medier rapporterat om en flicka som tvingats färga sitt bruna hår svart för att slippa mobbing i skolan.