söndag, februari 10, 2019

En stank som inte går bort

I mitt hus finns en ung kvinna som inte tycks kunna sluta att fantisera om mig. Jag är ju medelålders numera med kulmage så det är klart att jag gör intryck. Men förmodligen är det min kroppsodör som fångat hennes intresse. Historiskt sett har japanerna i alla fall associerat utlänningar med mindre trevliga dofter. När de första främlingarna dök upp på 1540 talet så badade de inte lika ofta som japanerna. Vår vana att äta smör och kött påstås skapa en otäck kroppsodör. Nu äter även japanerna smör och kött men de talar fortfarande om utlänningar som ”lukten av smör” (bata kusai).

Många japaner som tvingas att ha med utlänningar att göra tycker det är obehagligt och ansträngande. Om man hör någon tala på tunnelbanan så är det alltid en kines eller västerlänning. Vi är bullriga, vulgära och oberäkneliga. Japanska styrelsemöten är arrangerade som en pjäs där alla i förväg vet vad de ska göra eller säga. Men om en västerlänning får delta så kan vad som helst hända. Japanerna säger därför ibland att möten med utlänningar ger en eftersmak (ato aji).

Hursomhelst. Den unga kvinnan och jag tar ibland hissen ihop. Det är ett privilegium. Jag står på japanskt vis vänd mot dörren och tittar inte direkt på henne. Min svenska kompis som bor i ett flottare hus blir ibland ratad av sina grannar. Några kvinnor brukar kolla brevlådan en extra gång för att slippa åka hiss med den försynte, långa och blonda chefsingenjören som ibland ses i sällskap med sin japanska fru och tvååriga dotter. Den unga kvinnan i mitt hus kompromissar. Vi delar hiss men för säkerhets skull trycker hon på sin våningsknapp först när jag klivit ut och dörrarna stängts. Om hon inte ansträngt sig att vara hemlig hade jag aldrig tänkt på att jag inte vet vilken våning hon bor på.

Kvinnan på bilden är inte kvinnan i texten…

Inga kommentarer: