söndag, februari 10, 2019

Kaffetankar i Tokyo

Mitt ansikte är som en kontinent man kan ägna ett helt liv åt att studera. Så kändes det i alla fall när jag passerade passpolisen på Narita. Den unge mannen granskade på mitt passfoto i fem, sex, sju sekunder. Sedan stirrade han på mitt ansikte lika intensivt och länge. Proceduren upprepades tre, fyra gånger. Jag antar att han tränats att titta på ansikten på ett särskilt sätt. Japaner är ju processorienterade. Kanske får näsan all uppmärksamhet innan han går vidare till hakan osv. Han ägnade lika mycket tid och lika mycket koncentration åt de som stod före mig i kön.
Nuförtiden tror jag inte japaner är tvungen att begå rituellt självmord (seppuku) genom att sprätta upp magen (hara-kiri) om de begår ett misstag på jobbet eller chefen blir missnöjd. Men de är ofta så koncentrerade när de utför sina arbetsuppgifter att man kunde tro att de ännu är samurajer.
Inga arbeten tycks vara så enkla eller prestigelösa att de som utför dem tycker att de kan slappna av. Tjejerna som jobbar på fiket i Shibuya verkar besatta av att koka bra kaffe till mig på morgonen. Jag är ett extra stressmoment eftersom jag sätter deras kunskaper i engelska på prov, eller ännu värre, plötsligt kan försöka säga något obegripligt på japanska. Det enda japan jag träffat som varit avslappnad på jobbet var en kille på ett fik i Shinjuku under mitt förra besök. Han var mer intresserad av att prata än att serva folk. Men så hade han också vuxit upp i Australien där man som i Sverige inte är lika fixerade vid att alla detaljer ska vara perfekta.

Apropå bilden: I Tokyo lämnar alla sina datorer utan uppsikt hela tiden.

Inga kommentarer: