onsdag, april 24, 2019

Kvinnor kan inte kasta boll

I slutet av nittiotalet spelade jag kubbs tillsammans med en man som arbetade med PR åt näringslivet. Det var en sommardag i Stockholms skärgård. Det andra laget bestod av hans fru och min flickvän. Jag var riktigt dålig och vi förlorade stort. Men mannen jag spelade med tycktes inte notera vad som hände. Han talade oavbrutet om att kvinnor var usla på bollsporter. Det enda som tydde på att han ändå någonstans var medveten om verkligheten var att hans patos växte ju mer våra förlustsiffror tornade upp sig.
När vi satt oss i vardagsrummet talade han om för oss hur dåliga svarta människor var i största allmänhet. En av hans två små adopterade svarta flickor kom in i rummet, ramlade och började gråta. ”Det var min fru som ville ha barn” förklarade han, utan att kasta en blick på ungen. ”Jag ville inte ha barn.” Jag undrar hur mycket självförtroende de har idag...

apropå SvD

Inflation

Killen i kassan på Monoprix i Nice: ”Hej. Det var ett tag sedan. Vad gör du nu för tiden?”

Kunden som bara köper chips och öl: ”Jag har pluggat. Tog en MBA; en Masters of Buisness Administration. ”

”Ja jag vet vad det är. Jérôme här har också en MBA.” Vänder sig till killen som arbetar i kassan intill: ” Jérôme, det var en MBA du tog va?”

Jérôme nickar.

måndag, april 15, 2019

Apropå min nya bok

Jag har en kompis som inte tror att månlandningen ägt rum. När jag undrade vad som fick henne att säga det svarade hon bara att den tekniska nivån på sextiotalet inte var tillräckligt hög för att man skulle ha lyckats med något sådant. Och eftersom hon har en ingenjörsexamen så är hon inte helt okunnig om teknik och fysik. När jag träffade henne för trettio år sedan var hon precis färdigutbildad kemist. Idag jobbar hon som läkare. Hon har läst en massa andra kurser på universitet också. Det är alltså en människa som har lätt att ta till sig kunskap. Jag har andra välutbildade vänner, en del av dem briljanta, med ännu konstigare föreställningar. Så fort de äventyrar sig utanför sin akademiska specialisering blir det mest konspirationsteorier eller värdelösa vilda spekulationer.

Jag tror allt mer att man ska se på åsikter som på kläder, religion eller sport. Den som försöker analysera en fotbollsmatch kommer aldrig att förstå varför folk är så engagerade. Det handlar om laget och att tillhöra ett lag. Att tillhöra grupper har varit bra för överlevnaden under mänsklighetens historia. Jag skrev en del om det i Informationskriget mot Iran. Att tro på en konspirationsteori skulle kunna jämföras med att äga en sportbil få har råd med. Netflexfilmen Behind the Curve, om folk som tror att jorden är platt, illustrerar rätt bra föreställningen att idéer först och främst handlar om att hitta ett hem.

Jag kom att tänka på allt det här igen när jag häromdagen läste den franske sociologen George Friedmanns krigsdagbok, Journal de Guerre 1939-1940. Han var kommunist men blev en paria bland andra kommunister då han snabbt insåg att Sovjetunionen inte var de som skulle befria arbetarklassen här i världen. Han beskriver träffsäkert hur andra begåvade och akademiskt framstående kommunister var helt oförmögna att resonera rationellt kring Stalins politik. Deras kommunism var mer av ”ett hem” än resultatet av en tankeprocess. Det hela förklarar också varför vi blir glada när vi träffar folk som tycker som oss.

Om vår förmåga att tänka först och främst är en mekanism för att producerar grupptillhörighet så är det inte konstigt att man i efterskott kan konstatera att så många begåvade människor så ofta varit oförmögna att förstå sin samtid. På trettiotalet fanns det till exempel bara två ledare, Paul Reynauld och Adolf Hitler som fullt ut förstod hur stridsvagnarna skulle påverka krigsföringen i nästa krig. Men när Reynauld kom till makten var det redan för sent för Frankrike. Att sätta fingret på hur de få människor som kan tänka nytt, eller identifiera det nya, gör det, i en konservativ värld är ett helt bokprojekt som kanske blir av en dag.

Men min nya bok, historien om andra världskrigets utbrott, har varit färdig ett tag. Jag ser den inte som ett "hem" men den är kanske ändå en liten tegelsten i något slags husbygge... Om korrekturläsningen går som planerat borde Verbal förlag få ut den i slutet av maj eller i juni.