Pierre Gilly

Propagandakriget om läget i Iran

2012-01-27T09:26:00.001+01:00

Jag blir väldigt trött på att många svenska och västeuropeiska journalister aldrig kan prata klarspråk utan bara förmedlar propaganda.

Gunnar Britse skriver kärnfullt i Hela Gotlands dagblad

Diliman en eftermiddag

2012-01-27T01:50:00.000+01:00

Sverige borde medla mellan USA och Iran

2012-01-17T19:47:00.000+01:00

Sverige borde medla mellan USA och Iran, skriver Erik Thor, språkrör för grön ungdom idag i Gävle Dagblad. Thor noterar också att många anklagelser mot Iran saknar trovärdighet. Det finns varken bevis för att Iran håller på att skaffa kärnvapen eller att man skulle sammarbeta med al Qaida.

Även Carl Bildt har tidigare påpekat att kärnvapenanklagelserna mot Iran är alarism. Fast tyvärr bara på sin blogg (5/1) och och denna insikt tycks inte ha påverkat Sveriges politik. För Carl Bildt är det viktigare att behaga USA och stormakterna i EU än att öppet ta strid mot krigspropagandan. Affärerna är alltid viktigast. Det är ju också därför som Bildt, och Sverige, inte förmår säga att Turkiets folkmord på armenierna under första världskriget är ett faktum.

Sanktioner ökar risken för krig

2012-01-11T10:47:00.000+01:00

EU beslutade nyligen att följa USA och införa ett oljeembargo mot Iran. Länder som gör affärer med Iran kommer inte att få handla med USA. Då USA är viktigare för de flesta länder i världen stängs dörren för Iran. Embargot kommer att göra det nästa omöjligt för Iran att exportera sin olja och importera varor man behöver.

Men svenska opinionsbildare har välkomnat beslutet. Man hävdar att embargot är ett sätt att stoppa Iran från att skaffa kärnvapen utan att behöva bomba. Struptaget mot Irans ekonomi är ett sätt att starta en dialog, resonerar man. Samma iranska ledare som vanligtvis anses så tokiga att de vill anfalla Israel med kärnvapen, trots att det skulle leda till att man själv blev utplånad, kommer att reagera fredligt på västvärldens struptag, tror de.

Opinions och nyhetsrapportering om Iran är förbluffande princip- och historielös. Var är alla liberala debattörer som brukar hävda att frihandel är det bästa sättet att förhindra krig? Var är de som brukar säga att ekonomisk integration borgar för fred? Har någon frågat hur bra tidigare embargon och sanktioner fungerat? Vad har femtio år av sanktioner mot Kuba haft för effekt? Har de drakoniska sanktionerna mot Nordkorea fått landet mer samarbetsvilligt? Var sanktionerna mot Irak på nittiotalet en bra politik? Har embargon och sanktioner mot dessa länder förhindrat krig eller minskat spänningarna?

Ingen frågar sig heller hur det ska gå till rent praktiskt för att Iran ska kunna ge med sig. Hur ska Iran bevisa att de inte håller på att tillverka kärnvapen? Ska amerikanska soldater få leta igenom varenda kvadratmeter av Iran innan de som i Irak, kan konstatera att man haft fel. Och hur förhindrar man Iran från att ha kunskap och kapacitet att någon gång i framtiden skaffa kärnvapen? Ska man förbjuda landet att ha civil kärnkraft, sluta utbilda studenter i fysik och internera alla iranier med förbjuden kunskap?

Kanske är larmandet om kärnvapen bara är ett svepskäl och det verkliga målet att störta den iranska regimen. När Brasilien och Turkiet förra året fick Iran att gå med på en amerikansk plan som byggde på att Iran skulle deponera delar av sitt kärnbränsle utomlands, så sa USA nej. Så fort Iran gick med på det amerikanska förslaget ville USA inte längre veta av det.

Iran har närmat sig USA flera gånger. Man har erbjudit sig att erkänna Israel, gjort stora eftergifter om kärnkraften och Iran spelade en viktig roll när Talibanerna störtades. Men i stället för att ta till vara på detta talade George Bush om Iran som en medlem i ondskans axelmakter.

Stormakternas ledare, och därmed även media, hävdar att det är ställt bortom allt tvivel att Iran försöker skaffa kärnvapen. Men både IAEA och den amerikanska säkerhetstjänsten hävdar att Iran skrotade sitt kärnvapenprogram 2003. Även Carl Bildt konstaterade nyligen på sin blogg att IAEA:s senaste rapport utnyttjats av vissa som velat ”sprida alarism” på ett sätt som ”knappast stämde med den mer försiktiga och föga sensationella ansats som IAEA:s rapport visade sig innehålla” (5/1). Frågan är varför Sverige gått med till embargot om talet om iranska kärnvapen är ”alarism”. Handlar det kanske om att Sverige inte vågar gå emot den stora EU staterna? Sverige tycks återigen agera enligt principen att vi mister allt inflytande i EU om vi har avvikande åsikter…

Carl Bildt hade kunnat slå ett slag för freden genom att säga nej till embargot, och offentligt, gärna inför internationella medier, säga det han skriver på sin blogg: det finns inga skäl att larma om iranska kärnvapen. Olof Palme hade inte tvekat.

Publicerad i Fria Tidningen

Se även Dagbladets vettige Svante Säwen. DN SR DN2 BT

Hillary Mann Leverett om Iran

2012-01-09T10:04:00.000+01:00

I den här debatten visar Hillary Mann Leverett att Iran under många år försökt förbättra relationerna med USA men hela tiden mötts av kalla handen. Det är en saklig framställning som ligger ljusår från den vanliga ideologiserade hetsen mot Iran.

Påven välsignar slavhandeln

2012-01-08T15:01:00.001+01:00

Den åttonde januari 1454 gav påven Nicolas V den Portugals kung tillstånd att förslava svarta och hedningar i Afrika. Det var i och för sig inte första eller sista gången en ofelbare Påve välsignade slavhandel. Men kanske ändå värt att uppmärksammas.

Alarmism på Sundsvalls Tidning

2012-01-07T09:57:00.002+01:00

ST:s publicerar idag en kort text, I blickfånget/Iran, och ett foto som kanske är ett indirekt svar på min kritik (Sanktioner är vägen till krig) av deras ledare Sanktioner från omvärlden ett måste.

Argumentationen är affirmativ: man nöjer sig med att påstå att så här är det. Inget tyder på att ledarredaktionen verkligen läst den IAEA rapport de talar om. Man publicerar ett foto på vad som ska föreställa en skum iransk byggnad. Jaha.

Jag har tidigare med citat ur IAEA rapporten visat att den inte riktigt säger det ledarredaktionen på ST (och många andra tidningar) hävdar. Den femte januari skrev utrikesminister Carl Bildt - av alla människor - en bloggpost som svenska opinionsbildare borde läsa och begrunda.

"Under det nya årets inledande dagar har mycket av den internationella mediabilden präglats av ett visst sabelskrammel kring Hormuz-sundet som det senaste inslaget i den upptrappade retoriken mellan främst USA och Iran.

Det började egentligen i höstas genom den inte alldeles korrekta förhandspubliciteten kring IAEA:s rapport om Iran.

På sina håll var det alldeles uppenbart att man ville sprida alarism, och det även om denna knappast stämde med den mer försiktiga och föga sensationella ansats som IAEA:s rapport visade sig innehålla.

Och så har det fortsatt.

I Washington har nu kongressen tvingat på Obama-administrationen en upptrappad sanktionspolitik som det är alldeles uppenbart att man inte är bekväm med..."

Rubriken på Carl Bilds inlägg är Alarism eller analys. ST ledarredaktion ägnar sig uppenbart åt det senare.

I samma inlägg kommenterar Carl Bildt även den sanktionspolitik som ST:s ledarredaktion uttryckt sitt gillande av:

"Tron på att en politik enbart baserad på sanktioner skulle förmå att förändra Irans grundläggande politik torde i mer insiktsfulla kretsar vara mycket svag."

(Tack till Björnbrum som först uppmärksammade Bildts inlägg. Frågan är varför inga andra verkar ha gjort det)

DN DN2

Sidenvägen

2012-01-06T11:13:00.000+01:00

Sidenvägen som utkom 1977 är en reseskildring från Sinkiang, och Kansu från höga Pamir till Ili Kejsarvägen ner till Lanchow. Idel trakter av västra Kina som få svenskar hört talas om. Men på vanligt Myrdalvis är det lika mycket en resa i bokhyllan. Myrdal reser med fotografen Gun Kessle men också i sällskap av Sven Hedin, August Strindberg och Marco Polo. Och var de än stannar stöter de också på ordförande Maos ande. "Under ledning av ordförande Mao förmår vi göra det vi vill göra" förklarar varenda människa de möter.

Som vanligt när det gäller Myrdal har jag svårt att bestämma mig för om det är genialt eller gräsligt. Det gäller såväl stil, komposition som resonemang. Men det går nog i alla fall inte att hitta någon som skrivit så väl om Josef Stalin på svenska som Myrdal gjort.

Här är i alla fall ett stycke jag fastnade för, även om det inte är helt representativt:

”Dessa gryningar när man bryter upp. Denna goda känsla av utmattning när man kommit över bergen. Smaken av hav i munnen långt innan det finns hav att se; doften av odling och vatten när man ännu är öknen; att komma till en främmande stad mitt i natten och stå helt stilla i mörkret och lyssna till de annorlunda ljuden."

Mediaåret 2011

2012-01-05T11:33:00.000+01:00

Från senaste Fria Tidningen:

Vad tycker du om 2011 ur ett mediakritiskt perspektiv? Vad önskar du dig av landets medier 2012?

Om det funnits något enkelt sätt att mäta hur medias nyhetsrapportering varit ett år från ett annat kunde man besvara frågan. Nu blir det nästan som att fråga om lejonen var bättre 2010 än 2011. Ett lejon är ett lejon. På samma sätt som ett lejon har sin natur, är medias arbete beroende av de strukturer under vilket nyheter och opinionsmaterial verkar.

De flesta dagstidningar är inte skapade för att informera utan för att tjäna pengar. Och det är näringslivet – via annonser – som är dagstidningarnas huvudsakliga inkomstkälla. De ekonomiska förhållanden under vilket media arbetar får dem att prioritera snabba källor. Det är ofta källorna som kommer till tidningarna. Dessa är finansierade av staten eller särintressen, oftast näringslivet. Den verkliga kunskapseliten – oberoende forskare – kommer till tals mer sällan. De har ju inte heller presstalesmän som kan mata journalister med mer eller mindre färdiga artiklar.

Därför är det mesta media rapporterar om så kallade pseudohändelser. De är inte nödvändigtvis overklig men den handlar om en värld som arrangerats för och av media. 2010 hade till exempel media inget att säga om demokratin och de mänskliga rättigheterna i Libyen. Under det Natostödda upproret mot regimen var intresset för situationen i Libyen närmast gränslöst. Det är redan uppenbart att media inte är särskilt intresserade av den nya regimens förbrytelser. Kanske kommer de tidigare rebellerna att köpa det svenska krigsmateriel som Kadaffi ratade. Media avspeglar inte de objektiva förhållandena i världen, så mycket som den politiska och ekonomiska maktens intressen. Undantagen är få.

Det är för övrigt just därför som Fria Tidningen är så viktig. Frågan är om man kan klara övergången till dagstidning, utan att falla offer för den mediala ekonomins krav. Liknande experiment i andra länder visar att det kan gå ganska bra, de första tio, tjugo åren.

Det mediala systemet genomgår ändå mindre förändringar. Regeringen ändrade stödet till kulturtidskrifter 2010, vilket minskade mångfalden ytterligare. Tidskriften Latinamerika tillhörde de som försvann. Nu ser man över presstödet.

Honoraren för frilansare har varit ganska oförändrade i åratal. Många kultursidor har valt att prioritera rent kulturmaterial: sidorna har i hög grad avpolitiserats. Samhällsfrågor hänvisas till debattsidor, som inte betalar, och därför främst fylls av folk som tjänar sitt uppehälle på annat sätt. Politiker, näringslivsfinansierade debattörer, osv.

Internet har möjliggjort en nyhets och opinionsbildning à la carte; en individualisering av vad vi läser. Det paradoxala med Internet är att det både gjort det möjligt att skaffa obegränsad med information, men också att avskärma sig från oliktänkare.

Sanktioner mot Iran är början på krig

2012-01-04T18:50:00.000+01:00

Den amerikanska presidentkandidaten och kongressmannen Ron Paul om varför sanktionerna mot Iran är farliga:

SvD DN HD SvD2 SvD3

Aristoteles om jämlikhet

2011-12-28T15:11:00.000+01:00

"Överallt ger ojämlikhet orsak till uppror, utom där det finns någon kompensation för de ojämlika (ett kungadöme på livstid är nämligen ojämlikt om det existerar bland likar), och i allmänhet är det jämlikhet man efterstävar när det blir uppror.

Jämlikhet är av två slag, jämlikhet i antal och jämlikhet efter värde. Med ”jämlikhet i antal” menar jag att det som är lika stort i mängd eller storlek även är jämlikt, och med ”efter värde” menar jag proportionell jämlikhet. Vid jämlikhet i antal, t. ex. , är tre lika mycket mer än två är mer än ett, men proportionellt är fyra lika mycket mer än två som två är mer än ett; två är nämligen en lika stor del av fyra som ett är av två; båda utgör ju hälften.

Även om man är överens om att den absoluta rättvisan är rättvisa efter förtjänst, uppstår det olika uppfattningar, alldeles som det tidigare sagts. Somliga som är mer jämlika i något avseende, anser sig jämlika i allt, medan andra anser sig mer värda i allt om de är ojämlika i något avseende. Därför uppstår det i huvudsak två statsskick, demokrati och oligarki; ett fåtal besitter nämligen hög börd och dygd men många har ovannämnda kvalifikationerna; välborna och goda finns det inte ens hundra av någonstans, men välbärgade och medellösa finns det många av på många håll.

Men att utan inskränkningar reglera allt efter bara den ena jämlikhetsprincipen är mindre bra. Det visar sig också i praktiken, eftersom inget sådant statsskick blir bestående. Orsaken är att ett misstag i första början oundvikligen leder till något ont i slutet. Därför bör man ibland använda jämlikhet efter antal och ibland efter värde. Likväl är demokratin stabilare mindre utsatt för revolutioner än oligarkin. I oligarkin uppstår det nämligen tvister av två slag, dels stridigheter oligarker emellan, dels tvister med folket men i demokratierna uppstår bara tvister med den oligarkiska falangen, ty inom folket uppstår inte inbördes stridigheter värda att tala om."

ur:
Aristoteles
Politiken
Översättning Karin Blomqvist
Paul Åströms förlag

Marxistisk humor

2011-12-26T13:26:00.000+01:00

Karl Marx har inte gått till historien som en lustigkurre. Det är egentligen orättvist. Gubben hade humor. Den amerikanske litteraturhistorikern Edmund Wilson menar rent av att Marx är "den störste ironikern sedan Swift." Fast de flesta läsare missar den gamle tyske filosofens ironi hävdar Francis Wheen, som skrivit den ypperliga Karl Marx En biografi. Wheen ger ett exempel på Marx mera lättförståeliga ironi som är hämtad ur Teorier om mervärdet, som återfinns i det fjärde bandet av Kapitalet:

"En filosof producerar idéer, en poet dikter, en pastor predikningar, en professor kompendier osv. En förbrytare producerar brott. Om man närmare betraktar sambandet mellan denna senare produktionsgren och samhället i dess helhet, kommer man att bli fri från många fördomar. Förbrytare producerar inte enbart brott utan också straffrätt och därmed också professorn som håller föreläsningar om straffrätt, och dessutom det ofrånkomliga kompendium i vilket samme professor släpper ut sina föredrag som "vara" på öppna marknaden...

Förbrytare producerar vidare hela polisen och rättskipningen i brottmål, hejdukar, domar, bödlar, jurymän osv; och alla dessa olika näringsgrenar, som bildar lika många kategorier inom den samhälleliga arbetsdelningen, utvecklar olika färdigheter hos människoanden, skapar nya behov och nya sätt att tillfredsställa dem. Enbart tortyren har givit upphov till de mest sinnrika mekaniska uppfinningar och sysselsatt en mängd hedervärda hantverkare i produktionen av dess redskap.

Förbrytaren producerar ett intryck, dels moraliskt, dels tragiskt - allt efter omständigheterna - och gör på så sätt publikens moraliska och estetiska känslor en "tjänst". Han producerar inte bara kompendier i straffrätt, inte bara brottsbakar och därmed strafflagstiftare, utan också konst, skönlitteratur, romaner och till och med tragedier, vilket inte endast bevisas av Mullners Schuld och Schillers Räuber utan också av Oidipus och Richard the Third... In i detalj kan brottets inverkan på produktionskraftens utveckling påvisas. Skulle lås någonsin ha utvecklats till sin nuvarande perfektion om det inte fanns tjuvar? Skulle framställningen av sedlar ha framskridit till sin nuvarande fulländning om det inte fanns några falskmyntare?... Och om man lämnar det privata brottets sfär: skulle någonsin världsmarknaden uppkommit utan nationella brott? Ja, ens nationer? Och har inte det förbjudna trädet varit kunskapens träd alltsedan Adams tid?"

Jag har nog recenserat Wheens biografi en gång i tiden någonstans....

Rätten att ljuga

2011-12-25T15:23:00.001+01:00

Per Gudmundson, SvD:s svar på Ulf Nilsson, tycks ha slutat skriva ledare. Kanske blev hans besatthet av invandrare för mycket även för SvD. Förhoppningsvis blir det ingen mer hets eller skriverier om påhittade iranska folkfördrivningar från hans sida. SvD:s nye skribent Daniel Persson tycks vara en betydligt mer balanserad skribent (fast vem är inte det). Idag skriver Persson om ett franskt lagförslag som innebär att det kommer att bli kriminellt att förneka Turkiets folkmord på armenier under första världskriget. Persson problematiserar lagförslaget utifrån klassiska liberala världen. Samma resonemang kan naturligtvis användas för att kritisera lagen som kriminaliserar förnekandet av förintelsen av judar under andra världskriget. Men kanske är det för mycket begärt att Persson också skulle ta upp det.

Om Israels ovilja att erkänna folkmordet på armenierna.

SvD "Sarkozy går över gränsen"

Ett svenskt fiasko

2011-12-21T09:58:00.014+01:00

De svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har fällts för illegal inresa i Etiopien och terrorbrott. Åklagaren yrkar på femton till arton års fängelse. Det möjligt att de trots allt kommer att släppas då det inte vore rationell av Etiopien att stöta sig med en stor biståndsgivare som Sverige. Sverige har ju också som medlem i EU stora möjligheter att utöva påtryckningar. Å andra sidan ser de kanske en chans att skrämma fler västerländska journalister från att arbeta i landet. Utrikesminister Carl Bildt har ju tydligt signalerat att han inte bryr sig om vad som händer med svenskarna. Bildt har till och med "direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna" skriver Jonas Sjöstedt.

Att Martin Schibbye och Johan Persson ens utsatts för denna fars till rättegång är ett resultat av den svenska regeringens passivitet. Det finns, vad jag vet, inga europeiska eller amerikanska journalister i afrikanska fängelser. Västerländska journalister som grips släpps i regel ganska fort. Så även om Shibbye och Persson ändå släpps - vilket är högst osäkert - så är frågan varför de varit fängslade så länge. Det hela är knappast en seger för Carl Bildts diplomati.

Bilden ovan via Skvitts

DN SvD DN2 DN3 SvD2 SvD3 SvD4 GP SvD4 SvD5 SvD6 DN

Integration i konkursbo att föredra

2011-12-21T08:03:00.010+01:00

Saab borde hade ha integrerats mer i GM anser industriforskaren Matthias Holweg. Frågan är dock om GM varit tillräckligt integrerad i GM eftersom man gått under om inte amerikanska staten tagit över företaget. Det statsägda och omstrukturerade GM har nu fått luft under vingarna. USA är dock inte intresserade av att rädda jobb och kunnande i Sverige. Det är inte osannolikt att den amerikanska staten kommer att få tillbaka det mesta av pengarna man satsat på GM, samtidigt som man sluppit undan alla de kostnader en konkurs hade fört med sig. Statsingripande i olika former är norm inom bilindustrin - inte minst när det uppstår problem - men i Sverige går detta inte att diskutera. Inte en enda borgerlig riksdagsman eller ledarskribent har ens antytt att andra stater aktivt skyddar sin bilindustri. Alla borgerliga politiker tänker ofelbart nyliberalt i frågan. Enigheten bland moderater, folkpartister, kristdemokrater och centerpartister har nått nordkoreanska höjder.

Svd SvD2 DN DN2 GP SvD2 SvD4

Framgångsrik drogpolitik: fördubblad dödlighet

2011-12-20T09:11:00.011+01:00

Hur bra fungerar den svenska narkotikapolitiken? Det svala intresset för frågan i samhällsdebatten skulle kunna tyda på att narkotikapolitiken är effektiv. Om riksdagspartierna inte grälar så måste väl förklaringen vara att man hittat en framgångsrik politik?

Ändå dör allt fler svenskar till följd av narkotikamissbruk. De narkotikarelaterade dödsfallen har nästan fördubblats sedan mitten av nittiotalet. 2007 tog narkotikan 350 liv.

Siffrorna är hämtade från antologin Narkotika: om problem och politik (red. Börje Olsson, Norstedt Juridik), där några av Sveriges mest erfarna forskare ifrågasätter det mesta inom svensk narkotikapolitik.

Att få svenskar testar narkotika är till exempel inget att slå sig för bröstet för, menar forskarna. Inga data tyder på att det finns ett samband mellan hur många som provar narkotika och utvecklingen av tungt narkotikamissbruk.

Det finns visserligen inget objektivt eller enkelt sätt att avgöra hur stort ett samhällsproblem är, påpekar professor Börje Olsson. Narkotikan som samhällsproblem tycks mer grundat i vem som använder den än att den är farlig i sig. På sextiotalet formades samhällets respons på problemet av kopplingen (verklig eller inbillad) mellan kriminella och narkotika.

Det finns senare exempel på hur en moralisk panik kan ersätta fakta i samhällsdebatten. På nittiotalet fick partydrogen ecstasy enorm uppmärksamhet. Trots att drogen inte är beroendeframkallande och bara orsakat ett par dödsfall framställdes den som ett av de stora samtidsproblemen. Någon liknande panik har aldrig alkoholen väckt, trots att runt 2000 svenskar i arbetsför ålder super ihjäl sig varje år.

I dag är den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ungefär dubbelt så hög som genomsnittet för EU-länderna. Detta beror naturligtvis mer på hur Sverige reagerat på drogerna än på hur drogerna reagerar på svenskar. Bakgrunden är det svenska beslutet från 1988 att även kriminalisera eget användande.

Det innebär till exempel att fängelsestraff har kunnat utdömas för innehav av små mängder narkotika och att narkomaner därmed kan dra sig för att söka vård. Den svenska drogpolitiken har haft marginell effekt på användandet men påtagliga effekter på brukarnas, och missbrukarnas, sjuklighet, dödlighet, marginalisering och kriminalitet.

”Den svenska stresspolitiken mot narkotikaanvändare och narkotikamissbrukare är ur moralisk synpunkt inte ett spår rättfärdig. Det är därför också ovärdigt att stödja den”,

sammanfattar juris doktor Per Ole Träskmark.

Bland riksdagspartierna tycks det istället råda konsensus om att den svenska narkotikapolitiken är en framgångssaga. Trots att dödligheten är dubbelt så hög som snittet för EU-länderna visar man inga tecken på omprövning.

Fria Tidningen

Här är ett föredrag av drogforskaren David Nutt. Temat är "How can we get the media to tell the truth about drugs". Via Stardust blogg som många bra inlägg i frågan.

Washington lägger ner SAAB

2011-12-19T10:49:00.016+01:00

Bild via fotolasse

Saab ska läggas ner. Den amerikanska regeringen som äger sextio procent av GM har effektivt blockerat alla möjligheter för SAAB att hitta samarbetspartner som kan göra företaget konkurrenskraftigt. Sverige sticker ut som det enda landet i världen som inte försvarar sin bilindustri.

Regeringen försöker dölja sin passivitet genom att låtsas vara nyliberala: staten ska inte tillverka bilar, säger man. Och så överlät man rekonstruktionen av SAAB åt en skojare, en amatör utan pengar. Det hela för att ge sken av att alla möjligheter prövats. Samtidigt stödjer staten mer eller mindre i smyg andra branscher. Bankerna har fått ojämförligt mest och man har stora förhoppningar att bioteknik ska bli något i framtiden.

Kanske är den röda tråden i svensk industripolitik att vi bara ska satsa på företag som inte tillverkar materiella ting. Därför ingår Facebook i regeringens framtidsvisioner, men inte en biltillverkare som SAAB.

I ärlighetens namn är flykten från tillverkningen även en trend bland svenska kapitalister. Wallenbergarna har sålt Scania – ett teknikledande, oerhört lönsamt företag – till Tyskland. En del av pengarna förlorade man sedan på en porrfilmskanal i Italien. Det är svårt att tänka sig att Frankrike skulle låta Mercedes köpa Peugeot, eller acceptera att ett utländskt statsföretag i praktiken lade ner franska företag. Men så hade man inte heller 28 åriga industriministrar i andra länder.

Nu tycks i alla fall cirkeln sluten. SAAB skapades i praktiken tack vare den svenska statens aktiva inblandning. När den nu läggs ner är det en direkt konsekvens av den amerikanska statens industripolitik och den svenska regeringens svek.

Tidigare poster om SAAB:

Avveckla Maud Olofsson
Förstatliga bilindustrin

Om vår så kallade näringsminister:

TV:s förenklingar ger politiska underbarn

SvD DN SvD2 SvD3 SvD4 DN2 DN3 DN4 GP GP2 GP3 GP4 HD HD2 SvD4 SvD5 GP2

Mitt möte med Strindberg

2011-12-17T16:02:00.006+01:00

Han var en av Sveriges äldsta aktiva författare. Han skrev pjäser, skönlitteratur, poesi och tidningsartiklar. Men han gjorde också operaöversättningar, skrev avhandlingar och populärvetenskapliga historieböcker.

När Axel Strindberg fick Martin Kockpriset 1999 passade jag på att intervjua honom i bostaden på Stora Essinge åt Avisen. Tidigare hade bland annat Sara Liedman och Lars Åke Augustsson fått ära och 10 000 kronor från Martin Kochsällskapet i Hedemora. Juryn beskrev hans författarskap som präglat av ”kritisk radikalism och demokratisk omutlighet”. Denna samhällskritiska sida har han gemensamt med sin farbror, August Strindberg.

Påverkad av Koch

- Det här är ingen av de större litterära utmärkelserna, men det betyder mycket för mig som i unga år läste hans böcker. Martin Koch inledde det stora genombrottet för trettiotalisterna och radikalerna. Vi föddes båda i borglig miljö och hans livsåskådning och idévärld har påverkat mig.

Axel Strindberg introducerade den marxistiska litteraturkritiken redan innan Marx bok ”Kapitalet” fanns i svensk översättning. Men det som skulle bli hans licensiatavhandling, ”Arbetare och radikaler i 1700 - talets Sverige” blev underkänd av litteraturprofessor Martin Lamm. På den tiden skulle litteraturvetare undersöka hur texter påverkade varandra. Men Axel Strindberg mer intresserad av att studera skönlitteratur utifrån sociala och ekonomiska perspektiv.

Trots att Martin Lamm inte ville godta avhandlingen hjälpte han ändå Axel Strindberg att få den tryckt. Efter att ha blivit underkänd med ytterligare ett arbete lämnade Axel Strindberg den akademiska världen för skönlitteraturen. När jag träffade honom hade han precis gett ut pjäsen ”Örnars flykt” på Gidlunds förlag.

- Den handlar om Louis Napoleon som var radikal som ung men som sedan blev en reaktionär diktator. Napoleon är en bild av kraft och makt. Historien är skriven som en parallell till dagens samhälle.

Pjäs om stormakter

- Jag är gammal socialdemokrat men väldigt kritisk till utvecklingen. Partiet var en radikal kraft som numera vridits åt höger. Sossarna har börjat svamla om att det inte finns en motsättning mellan arbete och kapital. Min senaste pjäs handlar om stormakter som kan jämföras med EU. Pjäsen slutar med fransk-tyska kriget.

Axel Strindberg, som för övrigt hade Ibsen som litterär förebilder, planerade att skriva fler pjäser. Nu blev det inte så men en ny diktsamling, Böljegång, blev hann Strindberg med innan han gick bort, vintern 2000.

Brita fick Puh att tala svenska

2011-12-17T14:13:00.006+01:00

En intervju med Brita af Geijerstam. Den gick 1999 i veckotidningen Avisen som delades ut till de flesta hushåll i Stockholm.

Hon har lärt en björn med mycket liten hjärna att tala svenska. Hon har haft Per Albin Hansson som granne och undervisat såväl prinsessorna på Haga som ballerinan Anneli Alhanko i dans. Dessutom har hon skrivit ett tjugotal böcker med noveller, visor och poesi för barn.

Vid 97 års ålder debuterar nu Brita af Geijerstam som vuxenförfattare med diktsamlingen "Vad är kärlek". Fast egentligen föredrar Nalle Puhs översättare att tala om "människodikter".

- Det är viktigt att poesi kan beröra alla åldrar. Jag fick många positiva reaktioner från vuxna på min senaste barnbok "Lyssna på mig". Mina dikter upplevs på ett sätt av barn och på ett annat sätt av vuxna.

Avskalat språk med rytm

Som poet är Brita av Geijerstam som ett fint vin: hon blir bara bättre år från år. Hennes språk är avskalat och har en diskret rytm:

"Jag ligger vid havet och har lyssnar på sången av vågskvalpet. Känner doften av tången. Jag prisar min dag likt en aningslös slända. Ingenting ska komma och ingenting ska hända".

- Jag ogillar poesi som man måste ha ett lexikon för att förstå. För mig är det viktigt att språket är direkt. Jag tycker inte om att stapla adjektiv efter varandra. Dikter ska lämna plats åt stillhet och eftertanke.

Själv läser hon gärna Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf, men också Harry Martinsson som var en nära vän. Fast några direkta förebilder har hon inte.

Sedan af Geijerstam fyllde nittio har hon nästan skrivit en bok om året.

- Att skriva kräver att man går in i sig själv. Man måste vara ensam. Jag skriver bäst när jag dricker kaffe, vid havet, på sommarmorgnar innan alla har vaknat.

För ett par år sedan dog hennes äldste son. Sorgen resulterade i de dikter som samlats i boken "Vad är kärlek".

- Kärlek är densamma oavsett vilken ålder man har, säger af Geijerstam.

Skrev redan 1912

Sin första dikt skrev hon på uppmaning av en klasskamrat 1912:

"Skridsko är en rolig sport, det veta vi alla, man lär sig det inom kort fast fötterna äro kalla."

Sina fötter använde af Geijerstam flitigt under de trettiosex år som hon var danspedagog och konstnärlig ledare för dansskolan i konserthuset. Nu dansar hon bara för nöjes skull, men aktiv är hon hela tiden. Hon sjunger i Nockeby huskör och går ofta på premiärer.

Så länge man kan producera sig är man mitt uppe i livet, hävdar af Geijerstam. Nyligen kom hon hem från Kanarieöarna där hon plockat hibiskus och njutit av naturen. Att Brita af Geijerstam fick vänta sju timmar på flygplatsen och kom hem först klockan fem på morgonen skrattar hon bara åt.

----
Brita gick bort 2003 men hann skriva ytterligare tre böcker.

Hertig papperskorg

2011-12-17T11:37:00.006+01:00

Endast 29 900 kronor då marknadsföringen är gratis.

DN SvD

Btw: Hertigen tycks ha sett det komiska i när drottning Silvia & lagade korv en gång i tiden. Det tyder ju i alla fall på lite självdistans.

Världens största arbetsköpare

2011-12-15T15:48:00.001+01:00

Den riktiga debatten om internationell säkerhet

2011-12-11T14:19:00.006+01:00

Den akademiska debatten om internationell säkerhet har inte mycket gemensamt med vad som sägs av politiker och andra opinionsbildare i media. Här är tre smakprov från den så kallade realistiska skolan, som tycks dominera på amerikanska universitet.

Se blodpölen

2011-12-07T23:47:00.007+01:00

Runt 50 000 människor har dödats av inbördeskriget och Natos bombningar i Libyen. Det kan låta som en stor siffra men Sveriges biståndsminister, Gunilla Carlsson, uppgav nyligen i en intervju med DN att det ”absolut varit värt det”. Vad Gunilla Carlsson egentligen är nöjd med är inte lätt att förstå. Kadaffi är borta men terrorn består.

FN har rapporterat att rebellerna begått en rad svåra krigsbrott under inbördeskriget. De flesta politiska fångar under Kadaffis regim har släppts men i stället ersatts av nya. Tusentals människor har fängslats utan rättegång och torterats. Den nya regimen bedriver en veritabel klappjakt på svarta. Soldater som kämpat på Kadaffis sida avrättas summariskt.

Om detta har Hans Wallmark, moderat ordförande i riksdagens försvarsutskott och ivrig påhejare av Sveriges deltagande i det libyska inbördeskriget, inget att säga. Nej ”uppdraget” är ”slutfört och väl utfört” hävdar han. Cirkulera, här finns inget att se.

Hans Wallmark är övertygad om att den nya regimen kommer att införa demokrati. Ja, de nya härskarna – som huvudsakligen består av islamister och Kadaffis tidigare medarbetare – kommer rent av att låta oberoende domstolar att granska deras egna övergrepp och krigsförbrytelser spår Wallmark. Några tecken på detta finns inte men de har ju lovat! Hans Wallmark tittar på en blodpöl och ser en ros.

Hans Wallmarks svar finns här

DN

Ledarskribent med kärnvapennoja

2011-12-07T23:26:00.005+01:00

”Iran håller på att skaffa sig kärnvapen” hävdar David Nyström i en ledare på Gävle Dagblad. Så säger i princip alla opinionsbildare och politiker. Men hur kan de vara så säkra? Varken IAEA eller den amerikanska säkerhetstjänsten hävdar att Iran har ett kärnvapenprogram. IAEA är oroade över att Iran kan ha studerat hur man bygger kärnvapen men misstänker inte att man gör så idag på ett systematiskt vis. CIA menar att Iran avbröt sitt kärnvapenprogram 2003.

Nyström har helt rätt i att Israel hävdar att Iran snart kommer att ha kärnvapen. Det har man larmat om i över tjugo år nu. Den pensionerade israeliska brigadgeneralen Uzi Eilam förklarar det med att ”försvarsetablissemanget sänder ut falska larm för att sno åt sig en större budget”.

Det är inte orimligt att tänka sig att det kan ligga i Irans intresse att omvärlden tror att de skulle kunna skruva ihop en bomb vid behov. Det finns dock inte några internationella regler eller avtal som förhindrar ett land från att skaffa kunskap om kärnvapen.

Nyström hävdar på fullt allvar att Iran saknar yttre hotbilder ”som motiverar kärnvapen”. Verkligen? USA har invaderat två av Irans grannländer – Irak och Afghanistan – och har trupper i flera Gulfstater, en flotta i persiska viken, och även trupper i Centralasien. Iran är militärt omringat av världens enda supermakt. Det är för övrigt samma supermakt som finansierade och beväpnade Saddams Husseins Irak under dennes åtta års krig mot Iran.

Är det någon som tror att Irak eller Afghanistan hade blivit invaderade av USA om de hade haft kärnvapen?

Nyström har också missat att Israeliska och västerländska politiker i åratal öppet talat om möjligheten att militärt angripa Iran. Inte minst nu under det amerikanska presidentvalet tävlar kandidaterna om vem som är tuffast mot Iran. Den nu ledande amerikanska presidentkandidaten, Newt Gingrich, förespråkade redan 2006 att USA skulle invadera Iran.

Nyström hävdar vidare att Iran inte vill skaffa kärnvapen för att skydda sig, utan för att starta krig. Iran strävar öppet efter att ”utplåna den judiska staten Israel och dess befolkning”.

Bakgrunden till denna dramatiska föreställning är en felöversatt men ofta citerad mening från ett tal där Iran president sägs vilja ”utlåna Israel från kartan” (eller liknande). Trots att mängder av persisktalande akademiker - många regimkritiska, verksamma i USA - försäkrat att Ahmadinejad aldrig sagt något sådant har det här blivit en populär skröna bland opinionsbildare och politiker i väst.

Det finns en avgrundsdjup skillnad mellan hur Iran framställs av politiker och opinionsbildare, och av oberoende forskare. Robert Jervis, som är professor på Columbiauniversitetet i New York, uppskattar att upp till tre fjärdedelar av alla säkerhetspolitiska experter på amerikanska universitet inte tror att Iranska kärnvapen vore ett hot mot världen. Det är för övrigt en åsikt som delas av den förre chefen för Mossad, Ephraim Halevi. Men hur ofta hör man något sådant i media?

SR DN SvD

För avancerad för att kunna flyga

2011-12-07T22:21:00.008+01:00

"Det är tveksamt om Iran kan få ut någon värdefull information av den drönare med stealth-teknologi som kraschat i östra Iran, säger en insatt, anonym amerikansk källa", DN återger idag.

Så planet är för komplicerat för att iranierna ska förstå sig på det, eller kunna skjuta ner det, men inte tillräckligt avancerat för att hålla sig kvar i luften.

DN SvD Dagen

Om den sexuella kommunismen

2011-12-07T19:17:00.008+01:00

Du har en rätt provokativ syn på kvinnor. De bör få chansen att ta samma ansvar bland väktarna som männen, skriver du i Staten. Kvinnor är överlag sämre än män men de bästa kvinnorna är bättre än en del svaga män. Hur kom du fram till det?

- Jo jag resonerade på följande sätt. Anse vi, att bland vallhundarna honorna bör delta i hanarnas vakthållning, jakter och övriga sysslor? Eller är de på grund av sina bestyr med att föda och fostra sina ungar oförmögna till det, och måste de i stället hålla sig inomhus och överlåta åt hanarna att arbeta och ha hela omsorgen om hjorden.

Folk gör nog ingen skillnad… Så du studerade tikar för att... Ok. Låt oss gå vidare. Kvinnor ska ha rätt till samma utbildning som männen, hävdar du. Var det inte lite vågat för tvåtusenfyrahundra år sedan att föreslå att även kvinnor skulle få idrotta? Ska de ha kortkorta kjolar?

- Väktarnas hustrur ska vara avklädda, eftersom de ju skall vara iklädda dygd i stället för kläder, och ta del i kriget och den övriga vakthållningen i staten och inte befatta sig med något annat. Men bland dessa sysslor skall kvinnan få lättare uppgifter än män till följd av sitt köns svaghet. Men den man som ler åt nakna kvinnor, vilka för ett nyttigt ändamål deltar i kroppsövningar, och som ”plockar löjets omogna frukt”, han tycks inte alls veta vad han ler åt eller vad han gör. Ty med fullaste rätt är det sagt och skall vara sagt även i framtiden: det som är nyttigt är vackert, det som är skadligt är fult.

Jaha. När du skriver i Staten om hur män och kvinnor ska leva tillsammans inom väktarklassen låter det lite som kommunism. Man skulle kunna beskriva det som en sexuell kommunism. Du vill ordna samhället så…ehh…

- Att alla kvinnor gemensamt tillhör alla män och att ingen kvinna bor ihop med en enda man och att barnen är gemensamma så att fadern inte känner sin avkomma och ej heller sonen sin fader. Men eftersom de har gemensamma bostäder och måltider och inget äger något sådant för sig själv, kommer de att vara tillsammans. Genom beblandelsen med varandra på övningsplatserna och i det dagliga livet, kommer de, så vitt jag förstår, med naturnödvändighet att drivas till sexuellt umgänge. Eller rör det sig inte om en nödvändighet?

Det sista låter inte helt orealistiskt i alla fall.

Bokus adlibris

Om magin i Tranströmers texter

2011-12-05T20:45:00.005+01:00

I senaste numret av Tidningen Kulturen har Bo Gustavsson en essä om Tomas Tranströmers poesi.

"Samma dag som det tillkännagavs att Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur 2011 ägnades litteraturprogrammet Babel åt den nye Nobelpristagaren. Runt bordet satt Peter Englund, Anders Olsson och några kritiker. Då kastade programledaren Daniel Sjölin ut en fråga: ”Hur uppstår magin i hans texter?” Det blev tyst runt bordet, Väldigt, väldigt tyst. Ja, hur uppstår egentligen magin i Tranströmers texter?"

Bo Gustavssons svar borde intressera alla som funderar på vad som gör litterära texter effektiva. Essän kan läsa här: Tranströmer och V-effekten

Problem om Iran inte använder kärnvapen

2011-12-04T14:59:00.008+01:00

American Enterprise Institute hör till organisationer som arbetar hårt med att marknadsföra bilden av Iran som ett farligt land. Därför är det (kanske) helt logiskt att en av AEI höjdare, Daniella Pletka, nu förklarar att det stora hotet mot USA är att Iran skaffar kärnvapen och inte använder dem.

SvD SvD2 DN DN2 DN3

Kort och bra om sjukförsäkringsmyter

2011-11-30T20:13:00.001+01:00

Björn Johnson – Myten om sjuksrivningar from Rufus & Joshua on Vimeo.

I demokratins tjänst

2011-11-15T13:09:00.006+01:00

Det befriade Misrata

Fem tusen soldater från Qatar var på plats i Libyen redan innan Kadaffis fall, skriver borgliga franska Le Figaro. Tidningen säger sig ha fått siffran från en fransk diplomat. Soldaterna från Qatar anlände med väskor fulla med pengar som de använde för att köpa lojalitet från en del klaner, uppger ett annat vittne för tidningen. Deras uppgift var också att koordinera rebellernas attacker.

Misrata

DN SvD

DN toppar med förfalskad bild

2011-11-13T10:33:00.017+01:00

Idag toppade DN sin nätbilaga med ett stycke krigshets mot Iran som påminner om hur svenska tidningar tidigare hjälpte till med att framställa Irak som ett potentiellt hot mot Sverige. Då lät man barn ställa frågan om Irakiska missiler var ett hot mot Sverige, och nu har man hittat någon med en titel som är villig att bidra med hårresande spekulationer. Den som är intresserad av hur den moderna krigspropagandan fungerar - med Iran som exempel - kan läsa min bok, Bombdiplomati eller tidigare bloggposter.

Här nöjer jag mig med att notera att DN illustrerar sin genomfalska artikel med ett foto som är en erkänd förfalskning.

Det mellersta fotot, som visar hur bilden manipulerats, kommer från The New York Times nätupplaga. Det understa fotot ska vara det ursprungliga, ickemanipulerade.

Var kommer då fotot ifrån? Förmodligen är det iranierna själva som manipulerat den. Varför vet ingen men det finns två teorier som inte utesluter varandra. Den Iranska nyhetsbyrån som publicerade bilden kan ha velat skapa en säljande bild. Men det är också möjligt att den iranska regimen legat bakom den i syfte att framställa landets försvar som kraftfullare än det är. Det paradoxala är att DN publicerar denna kända förfalskade bild av samma anledning. Att framställa Iran som ett hot både säljer och är politiskt korrekt.

Den ursprungliga bilden. Det sanna fotot är inte lika säljande.
DN Norran Aftonbladet Expressen DN2 Bohuslänningen Hälsingland Aftonbladet2 Sydsvenskan GP SvD DN3

Vem förringar nazismen?

2011-11-09T21:19:00.010+01:00

Att erkänna folkmordet på armenierna under första världskriget får inte kriminaliseras av Turkiet. Detta slår Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fast med anledning av Turkiets pågående åtal mot professor Taner Akcam. Europadomstolen anser att Turkiets lagar som i praktiken förbjuder forskning om detta folkmord går inte går att förena med artikeln om yttrandefrihet i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Samma domstol anser dock att de som förnekar eller förringar folkmordet på judar under andra världskriget inte skyddas yttrandefriheten.

Kanske kan man tolka det som att yttrandefriheten bara omfattas av dem som talar sanning. Och att det är Europadomstolens sak att avgöra vad som är sant. Turkiets försök att straffa sanningen är inte mer absurd än Frankrikes, Sveriges och andra staters lagar som förbjuder lögner.

I Frankrike är det dessutom – om man ska tro den franska regeringen – både antisemitiskt och olagligt att förespråka en bojkott av Israeliska varor.

I Sverige hävdar debattörer regelbundet att alla jämförelser mellan sionism och nazism eller sionism och antisemitism är ett oacceptabelt övertramp. Och naturligtvis finns det en och annan 19 årig underhållare som inte helt behärskar frågan. Det märkliga är dock att alla dessa upprörda debattörer hela tiden avhåller sig från att berätta att även många av världens mest respektera intellektuella sett paralleller.

En av de första var den judiska lingvisten Victor Klemperer som är känd för sina analyser av det tredje rikets språk. Så här skriver han om likheten mellan sionism och antisemitism efter att ha läst
Theodor Herzl:

Ständiga överensstämmelser mellan de båda – intellektuella och stilistiska, psykologiska, spekulativa, politiska. Vilken inspiration var de inte för varandra.

För Klemperer låter Herzls sionistiska projekt som nazisternas fördomar om judar. På ett annat ställe i sin bok LTI Tredje rikets språk skriver Klemperer om Herzl:

Han vill tvinga släkten Rotschild att använda sin förmögenhet till förmån för det judiska folket, i stället för att som nu, i självberikande syfte, låta alla stormakters arméer arbeta åt sig. Och hur kommer det trängda judiska folket – ständigt detta tal om enheten, att vi är ett folk – att hävda sig och slå vakt om sin position? När Europas krigförande makter sluter sina fredsfördrag kommer det judiska folket att träda in som en finansmakt. Detta kommer i stor utsträckning att kunna förverkligas, eftersom det efter grundandet av den judiska staten säkert kommer att bo tillräckligt många judar i andra länder runtom Europa som då är etablerade i sina respektive stater och därigenom kan tjäna den judiska staten utifrån.

Den andra december 1948 publicerade New York Times en artikel där 27 judiska forskare och kulturpersonligheter anklagade en framtida israeliska premiärministern (och hans parti) för att föra en nazistisk politik. Bland de mest kända undertecknarna fanns Albert Einstein och Hannah Arendt. Idag skulle ingen stor västerländsk tidning våga publicera något liknande. Faktum är att de rent av låtsas om som om den här kritiken aldrig framförts.

Gil Anidjar Sionism är en form av antisemitism
Antisemitismens nya skepnad

SvD

Den iranska bomben: från rubrik till finstilt

2011-11-08T22:10:00.010+01:00

Sällan har så många skrivit så mycket om en rapport som inte ens är tillgänglig ännu. Nu brukar ju som regel journalister, opinionsbildare och andra politiker inte läsa IAEA:s rapporter även när de blivit det.

Det hela är absurt. I årtal har folk på IAEA läckt sina, ofta hårddragna, tolkningar av kommande rapporter. Media rapporterar (och lägger ibland på lite extra) och när rapporten till slut blir tillgänglig, och i teorietiskt kan kontrolleras, är det redan morgondagens nyheter.

Medias upphetsade rubriker tycks dock i slutändan inte backas upp ens av vad man själv sedan skriver. Ta SvD rubrik idag: ”Atomvapenförsök i Iran”

Artikeln säger dock inget om att Iran skulle bygga atombomber. IAEA uttrycker samma oro som i den tidigare rapporten för möjliga militära dimensioner i Irans kärnkraftsprogram”. MÖJLIGA. Och precis som CIA och i tidigare IAEA rapporter så säger man att Iran hade ett kärnvapenprogram fram till 2003. De hävdar inte att Iran har ett kärnvapenprogram idag. Men de skriver att en ”viss aktivitet fortfarande kan pågå”. KAN.

De enda ställena SvD citerar tyder inte på att IAEA anser att man har några bevis för att Iran har ett kärnvapenprogram. Men spänningen upprätthålls genom att man blandar ihop vad Iran gjorde innan 2003 och efter.

Ska man tro Washington Post så är det nya med IAEA:s rapport att organisationen tror att Iran har kunskap om hur kärnvapen byggs. Så lär vara fallet med Turkiet och en hel del andra stater, men det tycks inte intressera någon just nu.

Intressantare än medias till teknikdiskussion förklädda hets mot Iran är dess oförmåga att reflektera över att Iran skulle kunna ha legitima säkerhetsintressen. USA har invaderat två av Irans grannländer. I tre kärnvapenländer – USA, Storbritannien, och Israel – har toppolitiker öppet i fler år talat om möjligheten att angripa Iran. Teheran antas styras av helt andra irrationella och svårbegripliga motiv än andra länder.

I själva verket är det västerländska politiker och opinionsbildare som är irrationella. Just nu handlar det om Iran, men det finns massor av exempel på hur det politiska etablissemanget i väst låter sig styras av absurda föreställningar.

På sextio och början av sjuttiotalet styrdes amerikanska politiker av tron att resten av Asien skulle bli kommunistiskt om USA lämnade Vietnam åt vietnameserna. Det kallades dominoteorin. Idag vet vi att den var felaktig. Ändå trodde i stort sett varenda ledande amerikansk politiker, och de flesta opinionsbildare på dominoteorin. Det intressanta med detta är inte främst att nutiden visat hur fel de hade utan att det fanns goda skäl att förstå det redan på sextiotalet. CIA:s analytiker trodde aldrig på dominoteorin. Inte heller bland Asienexperter på amerikanska universitet fann dominoteorin några anhängare. Men i media ifrågasattes i regel inte dominoteorin.

Idag kan man se ett liknande fenomen när opinionsbildare och politiker talar om Iran. Media framställer landet som farligt och irrationellt. Men bland oberoende experter (i internationell säkerhet och Irans historia) på amerikanska universitet är det svårt att hitta forskare som tror att Iran skulle starta ett kärnvapenkrig om de kunde. Mer om detta i Bombdiplomati.

Iranska kärnvapen inget hot
IAEA on Iran: Nothing but knowhow

SvD SvD2 DN DN2 Expressen Expressen2 GP DN3 Sydsvenskan

FN Spruckna drömmar?

2011-11-08T12:08:00.007+01:00

Fredrik Segerfeldt, som till vardags får betalt av Svenskt Näringsliv för att skriva illa om svenskt bistånd, har samlat ihop anteckningar från sin tid på Timbro till en bok: FN. Spruckna drömmar. Budskapet är att vi ska tycka illa om organisationen.

”Sverige bör lyfta ner FN från piedestalen”, skriver han. Odemokratiska stater har ett för stort inflytande över FN. Det är därför som organisationen har misslyckats med sitt viktigaste uppdrag, att upprätthålla freden. Sverige bör istället på sikt satsa på ett Demokraternas förbund där vi tillsammans med andra demokratiska stater kan utforma en internationell politik, obefläckad av onda staters inflytande.

Det nuvarande FN, för vars arbete nationalstatens okränkbarhet i alla fall är en teoretisk utgångspunkt, gör det svårt för demokratiska stater att förhindra krig, och skydda civilbefolkningen i diktaturer.

Ja, ungefär så kan man sammanfatta Segerfeldts 163 sidor långa attack mot FN. På ett sätt slår boken in öppna dörrar. Det är inte svårt att kritisera FN. Det förekommer korruption, FN-ambassadörer säger dumheter och hela organisationen är byråkratisk.

Men bokens anekdoter om FN:s brister är i slutändan inte ett särskilt bra argument för att det är organisationen i sig som är problemet. En av Segerfeldts många svagheter som debattör är att han i likhet med svunna tiders troende leninister sätter teorier högre än verkligheten.

Det är till exempel sant att demokratier sällan eller aldrig går i krig mot varandra, men hur hjälper det oss att förstå hur FN fungerar eller varför det ena eller andra kriget brutit ut?

Menar Fredrik Segerfeldt att Frankrike och USA gjorde rätt i att kriga i Vietnam? Hade det talat till FN:s fördel om USA fått ett FN-mandat att napalmbomba vietnamesiska byar? Segerfeldts sätt att resonera – att demokratier alltid har rätt mot ickedemokratier – antyder ett svar, men bokens brist på konkretion lämnar frågan obesvarad.

Ungefär: Vi kan bekräfta närvaron av vatten och frånvaron av tankesmedjor. Här råder alltså optimala förutsättningar för intelligent liv.

Fredrik Segerfeldts resonemang kring hur FN misslyckats att förhindra folkmordet i Rwanda 1994 lider av samma problem. Det stämmer att Rwanda hade en av de tio roterande platserna i FN:s säkerhetsråd mitt under folkmordet – och visst var det absurt – men inget tyder på att landet hade något avgörande inflytande över hur FN hanterade frågan.

FN hade en fredsbevarande styrka (Unamir) på plats i Rwanda när mördandet började. Trots att dess chef general Dallaire rekommenderade att FN skickade fler soldater till Rwanda föreslog USA – och fick igenom – att styrkan istället reducerades med 90 procent.

Segerfeldt undanhåller läsarna att USA, Storbritannien och Belgien låg bakom denna neddragning och att flera afrikanska stater i säkerhetsrådet motsatte sig det. Det var inte diktaturerna i FN:s säkerhetsråd som förhindrade organisationen från att ingripa.

Trots att Segerfeldt prioriterar idéernas värld framför verkligheten blir det inte mycket resonerat. Principen om staters okränkbarhet avfärdas med att Josef Stalin var med om att formulera den. På samma sätt skulle man kunna avfärda djurskyddslagar eller rökförbud på offentliga platser med att Nazityskland var tidigt ute med sådana lagar och regler.

Det är naturligtvis inget fel i att bli extra misstänksam när man hör att en moraliskt suspekt person förespråkar något, men det räcker inte för att dra en slutsats.

Inte ens när det är en Fredrik Segerfeldt som skriver.

Publicerad i FT
Bokus, Adlibris

Informationskrigets historia och metoder

2011-11-06T22:12:00.014+01:00

Här är en film som kastar lite ljus över hur den moderna krigspropagandan fungerar. Extra aktuell med anledning av den senaste tidens tilltagande hets mot Iran.(Obs: 139 minuter lång)

Metanoia

Liknande poster

Rädslans kolportörer
Afghanistan och krigspropagandans ABC
Snabbkurs i krigspropaganda

Flynt Leverett om Obamas misslyckande med att få till sanktioner mot Irans centralbank.

Kongressmannen Ron Paul om propagandan mot Iran

SvD DN SvD2 SvD3 Dn2 SvD3

Åsiktsproduktion i fablernas värld

2011-10-30T08:06:00.012+01:00

SNS rapporten “Konkurrensens konsekvenser” som avslöjade att privatiseringarna inte lett till bättre service reser en hel del frågor om hur svensk politik utformas.
Den vanligaste är hur det kunnat ta tjugo år utan att någon ordentlig uppföljning skett.

En förklaring är att den politiska debatten domineras av individer vars karriär är beroende av att de står för vissa åsikter. Det gäller många politiker och ledarskribent. Den oberoende kunskapseliten, ofta verksam på universiteten, får endast undantagsvis komma till tals. Den är inte heller lika intresserad och har inte lika mycket tid att informera allmänheten.

Tankesmedjornas inhyrda forskare drar i regel inte slutsatser som strider mot deras finansiärers (nästan alltid näringslivets) intressen. En marknadsekonomi sorterar vanligtvis automatiskt ut idéer som hotar marknadslösningar. Därför var SNS avslöjande om privatiseringarna oväntat. Att SNS forskningschefen Laura Hartman nu avgått efter intern kritik är därför mindre förvånande. Det mest överraskande med SNS rapport är att nyheten fick så stort genomslag i media.

Det finns visserligen gott om internationella studier som visar att konkurrens inte alltid är så bra, att offentlig drift kan vara den bästa lösningen och att skatter sällan har negativa konsekvenser men om detta talas det i stort sett aldrig.

Den finske ekonomiprofessorn Johan Willner gjorde för tio år sedan en stor metastudie där han jämförde forskningsläget med vad ledarsidorna i de stora svenska dagstidningarna skrev. Han granskade vad den ekonomiska forskningen kommit fram till när det gäller skatternas effekter på tillväxt och arbetslöshet. Han tittade också på vad privatiseringar av offentlig verksamhet och mycket annat.

Willners slutsatser var att de största svenska borgliga tidningarna systematiskt ägnade sig åt att sprida myter: “Den internationella ekonomiska forskningen ger en helt annan bild av den ekonomiska politikens förutsättningar än vad man skulle kunna tro när man läser exempelvis Dagens Nyheters debatt och ledarsida. Ledande beslutsfattare och opinionsbildare förmedlar i själva verket ett antal urbana vandringssägner, som man med ett ord skulle kunna kalla för råttpizzor.“ Intresset bland borgliga tidningarna att diskutera eller ens rapportera detta var naturligtvis obefintligt.

Att politiken inte tar hänsyn till grundläggande fakta tycks vara ett återkommande drag. Debatten om SAABs framtid utgår till exempel ifrån antagandet att koncentrationen på bilmarknaden tilltar. Med det synsättet är små biltillverkare som SAAB dömda att gå under.

Men antagandet stämmer illa med verkligheten. I verkligheten tappar de största bolagen marknadsandelar. Förra året hade världens sex största bilbolag 50 procent av marknaden. 1970 var de fem, 1950 två och 1920 bara ett (Ford). Det är inte heller de största bolagen som är de mest lönsamma. Två av de största bilföretagen i världen – GM och Chrysler – hade gått i konkurs om det inte räddades av den amerikanska staten. SAAB har enorma problem men det är inte självklart att bolaget måste avvecklas.

Globaliseringen framställs på samma ödesbestämda sätt, trots att det finns gott om fakta som borde få oss att ifrågasätta den bilden, visar den indisk-spanske ekonomen Pankaj Ghemawat i sin senaste bok, World 3.0 Global Prosperity and how to Achieve it (Harvard Business Press). Andelen utbytesstudenter i världen är bara två procent. 90 procent av alla människor beräknas aldrig lämna sitt hemland. En procent av alla brev korsar en gräns, två procent av alla telefonsamtalen är internationella. Till och med Internettrafiken sker till över 80 procent inom ett land.

Det vanliga argumentet för att vi lever i en global värld går ut på att handeln idag är större än för några hundra år sedan. Det är sant men det bevisar inte att vi lever i en värld utan gränser, skriver Ghemawat. Tittar man i stället på den uteblivna handeln – den som borde finnas om alla handelshinder verkligen var avskaffade – så blir bilden en annan. Handeln mellan kanadensiska delstater är till exempel 22 gånger större än mellan Kanada och USA. Handeln inom enskilda EU länder är också mångdubbelt större än mellan länderna i handelsunionen.

Debatten om globaliseringen styrs mer av människors rädsla och förhoppningar än en riktig granskning av siffrorna, menar Ghemawat. Anhängarna av globaliseringen målar upp en bild av att den redan är genomförd och oundviklig. Kritikerna överdriver dess omfattning för att mobilisera motståndet. Ghemawat medger att man kan ifrågasätta tolkningen av vissa av hans siffror men påpekar att många som hävdar att vi lever i global värld sällan presenterar några siffror alls. Den mest uppmärksammade och sålda av alla böcker om globaliseringen – den amerikanska journalisten Tomas Friedmans The world is flat – bygger i stort sett bara på anekdoter.

Publicerad i FT

SvD SvD2 DN DN2

Högerns (sanna) historia

2011-10-27T11:51:00.006+02:00

Köp den på Bokus

DN DN2 SvD GP GP2 Sydsvenskan

Noam Chomsky vid Occupy Boston

2011-10-24T23:08:00.002+02:00

Första minutens mikrofontrassel kan man hoppa över...

Gud är kärlek och kapitalismen hans system

2011-10-24T09:18:00.023+02:00

Kanske något för Kristdemokraterna?

Ett meddelande från hororna: bankirer och politiker är inte våra söner

Katten föreslår ett frihandelsavtal

Kapitalismen vill ha leende slavar

På plakatet: bröd och arbete

När hungern är lag är uppror rättvisa

Medierna har mer mål (objectivo) än objektivitet

Din andra bank (bänk). Och allt fler människors, för varje dag.

Hur världen fungerar

2011-10-23T22:59:00.007+02:00

förklarad med en tecknad serie:

med musik från Elfenbenskusten

av fysikern Jean Bricmont (varning, franska!)

Demokrati i samhället; monarki på jobbet

2011-10-23T21:21:00.008+02:00

Den franske tänkaren Alexis de Tocqueville har gått till eftervärlden som upphovsmannen till det magnifika tvåbandsverket Om demokratin i Amerika som publicerades 1835-1840. Det är det närmaste en borgerlig (eller aristokratisk) tänkare kommer något som liknar Karl Marx Kapitalet.

I slutet av nittiotalet gav Atlantis ut en nyöversättning av Ervin Rosenberg. Boken innehåller ett myller av intressanta iakttagelser och analyser men det som brukar intressera borgliga läsare mest är hans syn på protestantismen och civilsamhällets betydelse för demokratins genombrott. Det är synd för här finns mer spännande uppslag.

Tocqueville analyserar till exempel även arbetets inverkan på demokratin. Eller närmare bestämt det arbete som utförs i det begynnande fabrikssystemet. Det största hotet mot demokratiseringen av samhället kom, menade Tocqueville, från det alienerade arbetet.

”Vad kan man vänta sig av en människa som ägnat tjugo år av sitt liv åt att tillverka knappnålshuvuden? Och vad kan den mäktiga intelligens som så ofta har satt världen i rörelse i hans fall framdeles användas till, om inte till att komma på det bästa sättet att framställa knappnålshuvuden?

När en arbetare låtit en betydande del av sitt liv förrinna på detta sätt, har hans tankar en gång för alla fastnat vid föremålet för hans dagliga arbete; hans kropp har fått vissa fasta vanor som han inte längre kan bli kvitt. För att uttrycka saken kort, han tillhör inte längre sig själv utan det yrke han har valt. Till ingen nytta har lagar och seder rivit ned alla hinder omkring denne man, förgäves har de lagt ner möda på att för honom öppna tusen olika vägar till lyckan. En industriell teori, mäktigare än seder och lagar, har bundit honom vid ett yrke och ofta vid en plats som han inte kan avlägsna sig från. Den har anvisat honom en bestämd samhällsposition som han inte kan lämna. Mitt i den universella rörligheten har den dömt honom till orörlighet.

(…)

Samtidigt som den industriella vetenskapen oupphörligt trycker ner arbetarklassen, lyfter den upp herreklassen. Medan arbetarna mer och mer koncentrerar sitt intellekt på en enda detalj, låter ägaren sina blickar varje dag fara över ett allt vidare fält, och hans intelligens vidgas i samma mån som den andres krymper. Den senare behöver snart nog bara fysisk styrka utan intelligens, den förre behöver kunskap och nästan snille för att lyckas. Den ene är mer och mer lik ett stort rikes administratör, den andre ett oskäligt djur.

(…)

Vad är detta om inte aristokrati?

(…)

Går man tillbaka till källan, förefaller det som en aristokrati på naturlig väg sprang fram ur demokratin. Men denna aristokrat liknar inte alls dem som föregått dem.

För det första ska man lägga märke till att den, eftersom den bara verkar inom industrin och där inom vissa industriella yrken, är en undantagsföreteelse, en abnormitet inom samhällskroppen som helhet.

De små aristokratiska samhällen som vissa industrigrenar bildar inom vår tids väldiga demokrati innehåller, helt likt gamla tiders aristokratiska samhällen, några mycket rika människor och en massa i ytterlig nöd.

(…)

Gångna tiders jordägararistokrati var tvingad av lagen eller ansåg sig förpliktigad av sederna att bistå sina tjänare och lindra deras nöd. Men vår tids industriaristokrati går annorlunda till väga: när den väl har utarmat och förfäat de människor som den gör bruk av, överlåter den åt allmän välgörenhet att föda dem i tider av kris.

(…)

På det hela taget anser jag att den industriaristokrati som vi ser uppstå och utvecklas inför våra ögon är en av de mest skoningslösa som världen någonsin skådat. Men samtidigt är den en av de mest begränsade och minst farliga.

Under alla omständigheter är det åt detta håll demokratins vänner med oro bör rikta sina blickar. Om nämligen en varaktig ojämlikhet i levnadsvillkor och en aristokrati en dag på nytt gör sitt intåg i världen, kan man förutsäga att det kommer att ske genom denna port. ”

Tocquevilles iaktagelse har inte tappat i aktualitet. Kan man ha demokrati i samhället men monarki på jobbet?

Alexis de Tocqueville
Om demokratin i Amerika
Atlantis

SvD SvD2

Vi kom, vi såg, han dog

2011-10-21T20:10:00.011+02:00

genom teckentydaren

Säga vad man vill om Hillary Clinton men hon verkar vara en glad människa. I videon ovan reagerar hon nästan med en orgasm på att Khadaffi avrättats. För bara ett par år sedan log och skrattade hon när diktatorns son besökte Washington.

Hillary Clinton och Mutassim Khadaffi den 21 april 2009.

Mutassim Khadaffi verkar höra till de Khadaffitrogna som avrättats efter att ha tillfångatagits. Detta är kanske inte mycket att gråta över, och inte heller särskilt förvånande då rebellerna leds av en man, Mustafa Abdul Jalil, som tidigare var Khadaffis justitieminister. Godtyckliga avrättningar behöver inte betyda att Libyen har bytt ut en diktatur mot en annan. Den moderata riksdagsmannen Hans Wallmark hävdar att vi inte behöver oroa oss. Ty Mustafa Abdul Jalil

"har öppnat för juridiska processer mot den tidigare regimens ledande företrädare, inklusive sig själv!"

Förmodligen så fort alla vittnen är avrättade.

DN DN2

SvD SvD2 SvD3 DN3

Sheikh Sami Younis tillbaka i Palestina

2011-10-19T08:58:00.005+02:00

Taxichauffören Sheikh Sami Younis kommer att släppas efter 29 år i Israeliskt fångenskap. Younis släpps tillsammans med över tusen andra palestinier som tillbringat åratal i Israeliskt fångenskap i utbyte mot en 25 årig fransk-israel.

Här finns en lista på de första 477 palestinierna som kommer att släppas.

DN DN2 SvD

Occupons Montréal

2011-10-18T21:08:00.002+02:00

Rousseau om val genom lottdragning

2011-10-16T10:02:00.003+02:00

”Röstning genom lottdragning är utmärkande för demokratins natur” säger Montesquieu. Jag instämmer men varför är det så? ”Lottning”, fortsätter han, ”är ett valsätt som inte bedrövar någon. Den lämnar åt varje medborgare en rimlig förhoppning att få tjäna sitt land.” Men det är inga skäl.

Betänker man att utnämningen av ledare är en funktion som tillkommer regeringen och inte suveränen, ser man varför lottning mer tillhör demokratins natur, för i demokratin är förvaltningen desto bättre ju färre åtgärder som vidtas.

I vaje riktig demokrati är de ledande befattningarna inte någon fördel utan en tyngande börda, som det är orättvist att lägga mer på en enskild person än en annan. Det är bara lagen som kan lägga denna uppgift på den person som lotten faller på. Ty då är villkoren samma för alla, valet är inte beroende av någon människas vilja och det finns ingen enskild tillämpning som fördärvar lagens universella karaktär.

(…)

Att utse ledare genom lottdragning skulle inte ha nämnvärda olägenheter med sig i en verklig demokrati, där allt är lika, både i fråga om seder och färdigheter och i fråga om grundsatser och tillgångar, och där det följaktligen blir närmast likgiltigt vem som utses. Men som jag redan sagt finns det inte någon verklig demokrati.

När man blandar val och lottdragning bör val användas för att tillsätta de poster där det krävs speciella färdigheter som till exempel militära befattningar. Lottdragning passar för de poster där det räcker med sunt förnuft, rättvisa och självständighet som till exempel befattningar inom rättskipningen; ty i en stat som är välorganiserad är dessa egenskaper gemensamma för alla medborgare. ”

Ur Jean-Jacques Rousseaus Om samhällsfördraget eller Statsrättens grunder

Agent 007 eller mr Bean?

2011-10-15T19:11:00.006+02:00

Är den senaste iranska terrorskandalen ihopkokad av Washington? Det tycks i alla fall den pensionerade amerikanska officeraren Anthony_Shaffer mena. Inte ens FOX news verkar ta anklagelserna mot Iran på allvar.

Garry Sicks analys:

"Iran has never conducted — or apparently even attempted — an assassination or a bombing inside the US. And it is difficult to believe that they would rely on a non-Islamic criminal gang to carry out this most sensitive of all possible missions. In this instance, they allegedly relied on at least one amateur and a Mexican criminal drug gang that is known to be riddled with both Mexican and US intelligence agents.

Whatever else may be Iran’s failings, they are not noted for utter disregard of the most basic intelligence tradecraft, e.g. discussing an ultra-covert operation on an open international line between Iran and the US. Yet that is what happened here.

Perhaps this operation is just as it appears. But at a minimum both the public and the Congress should demand more detailed evidence before taking any rash or irreversible action.

If Iran is really as stupid and as incompetent as this case implies, then perhaps they are their own worst enemy and not the clever and determined adversary that they are made out to be."

Ur nyhetsflödet: Reuters “If they’re looking for 007, they got Mr. Bean.” Analysis: Iran case a sign of drugs agency's new role.

IPS journalisten Gareth Porter: FBI Account of ‘Terror Plot’ Suggests Sting Operation

Av döma av den sparsamma rapporteringen av den påstådda terrorplanen i svenska medier så har även svenska medier svårt att ta anklagelserna på allvar. Inte minst från ledarsidorna har tystnaden varit öronbedövande.

Röstning genom lottdragning

2011-10-15T11:38:00.007+02:00

Vore det upp till mig så skulle rösträtten avskaffas. Ur demokratisynpunkt vore det bättre om politiska ämbeten lottas ut. Lottning är, som jag skrivit i en krönika tidigare, den ideala formen för val i en demokrati. Den franske 1700 tals filosofen Charles Louis de Secondat de La Brède et de Montesquieu, ägnar några rader åt röstning genom lottning i sitt klassiska verk Om lagarnas anda, Montesquieu noterar att antikens tänkare kompromissat i frågan för att öka effektiviteten i beslutsfattandet.

"Röstning genom lottdragning är utmärkande för demokratins natur, röstning genom val för aristokratins. Lottning är ett valsätt som inte bedrövar någon. Den lämnar åt varje medborgare en rimlig förhoppning att få tjäna sitt land. Men eftersom den i sig själv är bristfällig, är det i dess reglerande och dess förbättrande som de stora lagstiftarna överträffat varandra.

Solon införde i Athen att alla militära befattningar skulle tillsättas genom val men att senatorer och domare skulle utnämnas genom lottning. Han beslöt att civila ämbeten som krävde stora utgifter skulle tillsättas genom val och de övriga genom lottning.

För att göra lottningen bättre införde han dock regeln att man inte skulle kunna välja annat än bland de som anmälde sig, att den som blev vald skulle granskas av en domare och att var och en skulle kunna anklaga honom för att inte förtjäna att bli vald; detta system innehöll samtidigt något av både lottning och val. När man avslutat sin ämbetsperiod måste man utstå en ny dom över det sätt på vilket man skött sig. Oskickliga personer borde hysa åtskillig vedervilja mot att ställa sitt namn till förfogande för att komma ifråga om lottning."

Den moderna tidens slut

2011-10-13T09:45:00.007+02:00

Var Adolf Hitler det tjugonde århundradets största personlighet, den största statsmannen, århundradets största revolutionär? Det hävdar i alla fall den amerikanske historieprofessorn John Lukacs.

I boken Slutet på det tjugonde århundradet och den moderna tidens slut hävdar Lukacs att vårt århundrade inte alls präglats av kamp mellan kommunism och kapitalism utan av en konflikt mellan nationer där nationalism i olika tappningar varit den utlösande orsaken. Lukacs förkastar den marxistiska historiematerialismen, som säger att det är produktionsförhållandena och klasskamp som bestämmer historiens utveckling: det är inte ekonomin som bestämmer tanken utan tanken som bestämmer bestämmer ekonomin, hävdar han i historieidealistisk anda. Den mest karaktäristiska person för detta århundrade blir då Adolf Hitler, som Lukacs anser var den som fullt ut förstod och använde sig av nationalismen.

Det tjugonde århundradet började med det första världskriget 1914 och slutade med Sovjets fall 1989, anser Lukacs (precis som den marxistiske historikern Hobsbawn).

De bägge världskrigen var den direkta orsaken bakom alla stora händelser: den ryska revolutionen, atombomben, avkolonialiseringen, de kommunistiska staternas uppkomst och terrorbalansen mellan två dominerande supermakter.

John Lukacs spår att nationalismen kommer att fortsätta att vara den mäktigaste kraften under även under det tjugoförsta århundradet, samtidigt som han ser tecken på att krigen mellan staterna kommer att ersättas av ett mellan raserna men det scenariot varken hoppas eller tror han egentligen på.

Tvärtemot Francis Fukuyama som ser ett ideologiernas slut med den liberala demokratins eviga dominans, ser Lukacs slutet på många av de drag som funnits sedan femtonhundratalet: Europas utbredning, den vita rasens erövringar, de koloniala imperierna, Atlantens dominans, sjöherraväldets dominerande betydelse men också liberalism, humanism och borgerlig kultur.

Den moderna tiden går alltså mot sitt slut och Lukacs spår att framtidens hot dels kommer att bli en strävan efter materiell och ekonomisk tillväxt, (som hotar naturen) dels den aggressiva intoleranta versionen av nationalism (som hotar freden).

Nationalkaraktärer spelar en dominerande roll när det gäller att förstå historien i Lukacs föreställningsvärd. Således heter det att Hitler som det anstår en tysk, levde för sina idéer och att hans grymhet var kallblodig och beräknande medan Stalins grymhet var georgiskt hetlevrad: han hade det i sitt blod. Nationalkaraktären är på lång sikt föränderlig menar Lukacs men ibland talar han också om raser som om de vore, om än inte avgörande så i alla fall faktiska storheter, att ta hänsyn till.

Det finns en ton i det Lukacs skriver som får mig att undra om han för fram allt han har på hjärtat:

"Det var mycket i Stalins utrikespolitik som påminde om tsarens. Hitlers utrikespolitik hade inte många likheter med hans företrädares. Hitler var den mest revolutionäre av dem. Han var den mest originelle. Han var sui generis. Det fanns många andra nazister, antisemiter, tyska nationalister, rasister och demangoger, men ingen som Hitler. Vi kommer inte att få se hans like igen. Han var inte lik någon annan."

Adolf Hitler i 3D

Men man behöver inte undra länge över vad Luckas kan ha i bakhuvudet: det han skriver är nog. Grövst blir Lukacs när han förnekar att Hitler skulle ha mördat sina egna medborgare (med undantag för partiutrensningen 1934). Eftersom Luckas samtidigt inte förnekar förintelsen får man anta att de tyska judar och zigenare som avrättades inte är riktiga tyskar i hans ögon.

John Lukacs spekulationer påminner om Oswald Spenglers (galenskaper) men det sätt han okritiskt och tendentiöst använder sig av källor har också likheter med historierevisionismen (en psudohistorisk skola som hävdar att förintelsen är en bluff påhittad av judarna i syfte att kontrollera världen). Till exempel anser sig Lukacs, utifrån ett (enda) tal av Hitler, kunna slå fast att Hitler var mer nationalist än rasist.

Att använda nationalkaraktärer och historieidealistisk filosofi för att förstå historien är som att återgå till ändamålsförklaringar i fysiken. Därför blir också tredje världens befrielserörelse och självständighetssträvanden obegripliga för Luckas: de revolutionära rörelserna drivs i hans föreställningsvärld av stamhat mo utländsk vit makt.

Det är möjligt att framtidens historiker kommer att skriva om det tjugonde århundradet som Adolf Hitlers tidevarv. Men blir det som inkarnation av vår tids trender eller som ett historiskt undantag: det industriella massmordets första och sista representant? Både Hitlers och Stalins massmord var beroende industristatens tekniska och administrativa apparat. Att låta stora grupper dö av slavarbete eller undernäring är inget nytt men att skapa en administrativ apparat för skickar miljoner människor till specialbyggda avrättningsinrättningar var det. Så visst var Hitler originell.

Märkligt terrorlarm

2011-10-12T20:22:00.008+02:00

En mer sansad analys än traditionella medier erbjuder...

DN Expressen SvD

Poeter är de bästa ekonomerna

2011-10-11T08:48:00.006+02:00

En del har förklarat den senaste tidens turbulens på världens börser med de dataprogram som automatiserat handeln. Finansministern har kallat fenomenet för ”brutal galenskap”. Det är naturligtvis lika fel som att skylla hustrumisshandel på mannens piska.

Folk har försökt förutsäga ekonomiska konjunkturer minst lika länge som det funnits skrift. Sumererna antecknade noggrant priset på viktiga stapelvaror som vete, dadlar och ull i hopp om att det förflutna skulle säga dem något om framtiden. Nuförtiden studerar många börskurser i samma syfte. Framgången har uteblivit men metoden har fått ett tjusigt namn: teknisk analys.

Problemet med att förutsäga framtiden kan lätt åskådliggöras med ett experiment. Kastar man en sten upp i luften förstår alla att den snart faller ner igen. Men kastar man en sten på en annan människa är det omöjligt att veta vad som kommer att hända. Reaktionen varierar beroende på vem som kastar, vem som träffas, hur man kastar, och i vilket sammanhang det skett. Fysiker kan lätt beräkna var planeten mars kommer att vara i rymden om tusen år, men ingen samhällsvetenskap kan förutse vad människan kommer att göra i morgon.

Ändå gör ekonomer modeller och prognoser som om människan vore enkla himlakroppar. De talar om lagen om tillgång och efterfrågan, trots att människor inte sällan blir mer intresserade av det som stiger i värde, och tappar intresset när priset sjunker. Det gäller till exempel aktier, parfymer och vissa kläder. Gravitationslagen har inte den här typen av undantag: vissa saker faller inte uppåt himlen.

Poeter och skönlitterära författare visar ofta större insikter i hur börsen fungerar än ekonomer. Författare är ju i regel mer intresserade av psykologi än fysik. En roman som Emil Zolas Pengar borde ingå i varje grundkurs i nationalekonomi. Blivande ekonomer borde också tvingas läsa kapitlet om sjöförsäkringsbolaget Triton i August Strindbergs Röda Rummet. Strindberg ansåg att aktiebolaget – som infördes i Sverige i mitten av artonhundratalet -uppmuntrade till spekulation och ansvarslöshet.

Även författaren och litteraturkritikern Olof Lagercrantz problematiserade aktiebolaget på ett sätt som man aldrig hör ekonomer gör nuförtiden. Införandet av aktiebolaget är det grundläggande problemet med dagens näringsliv, hävdar han. Det gjorde att affärer kunde anonymiseras:

”Det blev möjligt att handla utan att smutsa ner sina händer, att mörda utan att se någon falla, att suga ut utan att se någon svälta” skriver Lagercrantz i sin självbiografi, Min första krets. Aktiebolaget är ”en perfekt dödsfälla” som utan betänkligheter plundrar jorden på naturresurser.

Mot detta ställer Lagercrantz företagaren av äldre modell: ”Fabrikören, grosshandlaren, skeppsredaren, brukspatronen - steg och föll med sitt företag. Han var hjälte i sin tids romaner och inte utan skäl ty han riskerade allt han ägde. Hans egen person och familj fanns med i potten.” Är det en romantiserad syn?

Det är svårt att tänka sig att en bonde skulle kunna titta på termometern vid frukosten och bestämma sig för att dra undan sitt kapital från gården på förmiddagen för att sedan satsa på jordbruket igen i slutet på veckan, påpekade redan John Maynard Keynes. Aktiebolagsformen gör dock detta fullt möjligt.

SvD SvD2 DN DN2 DN3

"Fri marknad är en omöjlighet"

2011-10-10T18:14:00.005+02:00

Länge var det socialister av olika schatteringar som ivrigast kritiserade tron på den fria marknadens fördelar, men det finns även liberala kritiker som finanshajen Georg Soros.

En av George Soros husgudar är den brittiske idéhistorikern John Gray, verksam vid London Schools of Economics, vars bok, False Dawn The delusions of global capitalism, skapade debatt ute i Europa när den först publicerades i slutet av nittiotalet.

Enligt Gray har ett antal västmakter med USA i spetsen de senaste tjugo åren direkt eller indirekt genom internationella organisationer som IMF eller världsbanken, försökt skapa en global fri marknad. Sovjetunionens fall har fått amerikanarna att dra den felaktiga slutsatsen att de vunnit ideologiernas krig.

Men att planekonomierna visat sig vara både en ekonomisk och humanitär katastrof, betyder inte att laissez-faire och fria marknader är ett lyckat recept. I själva verket är marxism-leninismen och tron på den fria marknaden två sidor av samma falska mynt med rötter i samma (västerländska) upplysningstänkande, menar Gray. Både marxister och marknadsanhängare blundar för det mänskliga lidande som deras förverkligade idéer leder till, och bägge föreställer sig att alla mänskliga kulturer kommer att ersättas av en universell kultur.

En historisk granskning av laissez-faire visar att fria marknader är lika onaturliga som planekonomier, anser Gray. Den liberala filosofen Friedrich von Hayek hade fel när han hävdade att fria marknader uppkommer genom en långsam evolution som staten inte har någon del av. Sanningen är den motsatta: fria marknader är en statlig, konstgjord produkt medan reglerade marknader uppstår spontant. Nyliberal politik som syftar till både en fri marknad och en minimal stat är därför en omöjlighet, hävdar Gray och pekar på att statliga skatter och utgifter i Storbritannien var högre efter arton år av nyliberal politik än någonsin tidigare.

På kort sikt är den amerikanska typen av fri marknad effektivare än europeiska eller asiatiska sociala marknader, även om sociala marknader är effektivare - och mer humana - i det långa loppet. Därför måste världens sociala marknader reformeras eller gå under, skriver Gray

Ändå leder globaliseringen inte till att världen omvandlas till ett homogent marknadsliberalt samhälle. Det finns många olika kapitalismer och lösningen på tredje världens utvecklingsproblem ligger i att man erkänner att varje land har en egen utvecklingsväg att följa. Västvärlden måste inse att den inte sitter inne med alla sanningar, anser Gray.

Publicerad i Arbetet (1999)

John Gray
False dawn: The delusions of global capitalism
Granta

SvD SvD2 DN

George Galloway om Libyen

2011-10-09T19:29:00.003+02:00

George Galloway i ett surrealistiskt samtal med en doktor Hussein om Libyen.

Filosofisk labyrint med förvirrande slut

2011-10-09T09:48:00.006+02:00

Det ambitiösa förlaget Atlantis översatte i slutet av nittiotalet den norske idéhistorikern Trond Berg Eriksens föreläsningar om filosofins historia: Förundrans labyrinter. Labyrinten fungerar som en bild av människans kunskapssökande; hennes moraliska och intellektuella problem. Likt mytens Ariadne som skickade med Theseus en tråd i Minotaurus labyrint så att han kunde hitta ut efter att ha dödat monstret, lägger Erikse ut trådar åt läsarna.

Eriksen betraktar poesin som en äldre form av kunskapsproduktion, en som bygger på den enskilda människans erfarenheter, till skillnad från industrisamhällets kollektiva organisering av nyttiga eller lönsamma projekt.

Utgångspunkten är att visa upp filosoferna och deras idéer utifrån sina egna kulturhistoriska sammanhang och undvika att bedöma dem utifrån moderna infall. Respekten för filosofernas historiska sammanhang är konsekvent och väl utförd men när vi närmar oss vårt eget århundrade känns den tråd som Eriksen lagt ut åt läsaren så spänd att man undrar hur den ska räcka. Men filosofins irrgångar är lika många som snåriga, så det är kanske inte riktigt befogat att kritisera att inflytelserika tänkare som August Comte och Henri Bergsons namn saknas i boken.

Eriksen menar att vår egen tids filosofi präglas av filosofikritik: Freud som skilde medvetandet och självbestämmandet åt, Wittgenstein som skilde språket från den objektiva verkligheten. Det är riktigt att systembyggarna ersatts av systemkritiker men samtidigt har filosofin fått en inriktning på språkliga problem och vetenskapsteoretiska modeller som saknas i Eriksens framställning.

Eriksens likhetstecken mellan en stor filosofi och en integrerande filosofi stämplar stämplar dagens filosofi som mindre betydelsefull. Därför slutar vandringen när filosofin fragmentiserats i etik, estetik, logik, vetenskapsteori och psykologi. I vårt sekel får endast Sigmund Freud, Ludwig Wittgeinstein, Martin Heidegger och Jean Paul Sartre full uppmärksamhet.

Att avsluta en nästan sjuhundrasidig framställning av filosofins historia med feministisk existensialism, en knorr till presentationen av Sartre, känns mer förvirrande än upplysande. Varken Sartre eller och ännu mindre Simone de Beauvoir är någon naturlig slutpunkt för labyrinten.

Det finns naturligtvis ingen väg ut ur förundrans labyrint men en god ciceron som inte vill följa med längre borde åtminstone antyda hur labyrinten ser ut längre fram. Därför hade ett avslutande kapitel som kort orienterar om den utveckling av filosofin som skett med till exempel den logiska positivismen, Bertrand Russel, Paul Feyrabend eller Thomas S Kuhn varit lämplig. För idag kommer filosofin snarare med de rätta frågorna än de slutgiltiga svaren.

Recensionen publicerad i Kristianstadsbladet (1998)

Förundrans labyrint
Trond Berg Eriksen
Atlantis

Den svenska utgåvan är slut men boken går att skaffa billigt begagnad eller dyrt på norska.

Politik borde vara att inte vilja

2011-10-08T11:39:00.007+02:00

I dagens ledare (Lyckopolitik gör ingen lycklig) argumenterar Corren mot att svensk politik ska ha som mål att öka ”den samlade lyckan” i samhället.

”Lyckopolitiken motiveras med att lyckliga medborgare är goda medborgare. Liknande resonemang ledde en gång till tvångssteriliseringar. ”

Ett annat problem med lyckopolitiken är att den svårligen kan ta hänsyn till minoriteters önskemål.

”Om politiken ska öka lyckan utifrån ett statistiskt medelvärde på vad som gör genomsnittsmänniskan lycklig så undertrycks individens rätt att sträva efter vad som gör just henne lycklig”
.

Vissa människan finner ju lycka i sådant som plågar andra. Att svälta ger till exempel anorektiker en kick. Det finns många andra grupper som avviker från genomsnittsmänniskans, vars rättigheter man bör respektera. En del vill ha låga löner, andra blir sexuellt stimulerade av att förnedras av chefen på jobbet, och vissa människor kan inte leva utan stress. Det är ju allmänt känt att uteliggare i Paris är bohemer som valt ett romantiskt liv under broarna.

Corren (eller är det tankesmedjan Badlands Hyena?) har dock glömt en grupp. Det är ju teoretiskt fullt möjligt att vissa människor fritt väljer att vara olyckliga.

Försök att göra människan lyckliga kommer att misslyckas, eller ännu värre, att lyckas. Då blir det som i Aldous Huxleys Du nya sköna värld. Politiska visioner leder nämligen till totalitära samhällen.

Corren förespråkar i stället en säkrare om mer beprövad metod. Om vi en stund anstränger oss för att ha tråkigt så blir vi gladare efteråt. Metoden skulle med fördel kunna ersätta både mediciner och sjukvård. Den som har huvudvärk kan till exempel slå sig själv på tummen med en hammare så blir smärtan i huvudet relativt sett mindre påträngande. Och när smärtan i tummen avtar ökar livsglädjen. Skatten kan sänkas kraftigt med hjälp av denna miljövänliga teknik.

Libyen: Humanitärt ingrepp eller kolonialkrig?

2011-10-07T17:47:00.004+02:00

För de som kan franska finns här en förödande kritik av den gängse mediabilden av kriget i Libyen. Det är Rony Brauman, fd ordförande för läkare utan gränser, numera professor på IEP. Och Carlo Santulli, professor i juridik på Panthéon-Assas universitet i Paris. Moderator är en annan juridikprofessor, Karine Parrot, från l’Université de Cergy-Pontoise.

Vår rätt till lättja

2011-10-07T07:19:00.007+02:00

Fransmän är knepiga menar en svensk kompis som jobbar åt amerikanska datorjätten Sun i Grenoble. Niklas är lika irriterad som förundrad över att hans kollegor inte stannar hemma när de är sjuka.
- Vi har inga karensdagar men hur sjuka de än är så åker de till jobbet och smittar ner alla andra.

Men Niklas arbetsplats är inte representativ för Frankrike längre. Undersökningar visar att fransmännens attityd till sina arbetsplatser förändrats kraftigt sedan de stora omstruktureringarna började för tio femton år sedan.

Idag sätter sju av tio privatlivet högre än jobbet.

- Förr var ekvationen enkel: om en löntagare gav mycket till ett företag så fick den mycket tillbaka. Nu har den ekonomiska instabiliteten gjort att löntagarna är osäkra på hur länge sådana beräkningar håller, förklarade chefen för opinionsinstitutet Chronopost i Le Monde, för några år sedan.

Människor som närsomhelst kan förlora jobbet känner sig inte lojala med företaget de arbetar på. Därav succén för böcker som Hej lättja Om konsten och vikten att göra minsta möjliga på jobbet (Bonjour Paresse) av Corinne Maier som inte bara är ett våldsamt angrepp på chefer utan också ger praktiska tips om hur man maskar.

De värsta latmaskarna är dock britterna om man ska tro den brittiska pressen som av någon anledning älskar att uppehålla sig vid ämnet. Sjukfrånvaron kostar industrin 11,5 miljarder pund om året hävdar den brittiska industrins intresseorganisation (CIB) och det låter ju så mycket att det måste finnas fusk bakom. De åtta dagar om året britterna sjukskriver sig har till exempel fått ett företag som Tesco (med en visnt på 4,4 miljoner pund om dagen) att införa tre karensdagar och hitta på käcka slogan som "företagsledning med mänskligt ansikte".

Men att förvänta sig at kapitalister skulle vara godhjärtatade mot sina anställda är lika realistiskt som arr be ett lejon sluta äta antiloper menar den brittiska författaren Tom Hodgkinsson. Han har skrivit en hel bok om vår rätt till lättja How to be idle.

Hodkinsson tycker att sjukfrånvaron är en legitim reaktion på ett arbete som ofta är inhumant och alienerat. Han påminner också om att det brittiska fackets beräkningar som visar att värdet av den övertid britterna arbetar gratis bara förra året uppgick till 23 miljarder pund.

Publicerad i Vasabladet (2004)
SvD SvD2

TV:s förenklingar ger politiska underbarn

2011-10-06T11:33:00.006+02:00

För fyrtio år sedan kunde amerikanska presidentkandidater framföra sitt budskap i genomsnitt fyrtiotre sekunder innan TV:s nyhetsredaktioner ansåg att tittarna skulle bli uttråkade om de fick fortsätta. När George Bush den äldre blev president 1988 fick kandidaterna nio sekunder på sig att tala till det amerikanska folket. I Sverige är situationen något bättre men tendensen är densamma. Inte minst i de allt kortare nyhetssändningarna som de privata nyhetskanalerna erbjuder.

Under sådana förhållanden är det uppenbart att eftertänksamma människor inte en chans mot de mer samvetslösa. Därför är det kanske inte heller särskilt konstigt att lokalpolitiker från alla partier i regel är bättre utbildade än de som nått partitoppen i Stockholm.

Den amerikanske mediakritikern Jeffrey Scheuer hävdar att tv:s förenklingar - och då gäller det inte enbart nyheter - ytterst beror på mediets tekniska förutsättningar. Även producenter som arbetar i ickekommersiella kanaler kommer inte ifrån att mediet är bättre på att förmedla känslor än tankar. Alla medier har sina nischer. Teoretiskt går det, som kulturteoretikern Neil Postman påpekat, att förmedla filosofi med hjälp av röksignaler, men vem skulle försöka?

På samma sätt kan tv förklara komplexa fenomen men dess styrka gentemot andra medier ligger i att den kan visa. Tv är mer narrativ och episodisk än tematisk och analytisk, och mer kontrastiv än komparativ. Den hastighet som tv arbetar med leder till att prioriterar snabba och slutgiltiga krav på komplexa problem.

Den förenklade världsbild som tv levererar är inte heller politiskt neutral. Ett medium som är överdrivet person fixerat och bra på att visa dramatiska händelser som krig, men dåligt på att förklara de långsamma processer som skapat förutsättningarna för det, gynnar ideologier som bygger på enkla teorier om hur samhället fungerar. De som i likhet med blivande centerledaren, den 28 åriga Annie Lööf, eller hennes idol Margret Thatcher, hävdar att det inte finns något samhälle utan bara individer har en fördel gentemot socialister som lutar sig mot ett register av samhällsteorier.

Göran Hägglund och Fredrik Reinfeldt gynnas av att de moraliska dilemman som de tror är roten till många samhällsproblem är lättare att filma än de sociologiska orsaker som vänstern tror på. Tv är bäst på det omedelbara och synliga och skildrar därför hellre individer än sociala processer. Det gäller både nyheter och tv-serier. Det är mer effektfullt att visa fängelsedörrar som smäller igen än interner i utbildning. Det är mer dramaturgiskt att filma någon som fuskar till sig sjukersättning än någon som talar om sin trasiga rygg.

I ett samhälle där allt förklaras i allt kortare nyhetsinslag kan en 28 åring göra minst lika bra ifrån sig som en kunnig veteran. Kanske bättre rent av, för ungdomen ser fräsch ut i rutan och tyngs inte av onödig information. I en sådan värld kan en Torbjörn Fälldin lära sig behärska TV mediet men Annie Lööf är en produkt av det.

SvD

Publicerad i Dalademokraten

Vykort från Marseille

2011-10-05T10:11:00.018+02:00

Mer kosmopolitiskt än New York. Och mer tättbefolkat, känns det som än Hong Kong.

Större hamn men betydligt mindre båtar än i Nice...

Kan bli din.

PCF (Franska kommunistpartiets) lokala dagstidning.

Politiskt engagemang

Hm

Även mindre historiska personer kan få sin gata i Frankrike

Billigt värre.

Parkering förbjuden. Även för polisen. Hm.

Vem känner sig säkrare när tonåringar patrullerar busscentralen med automatvapen?

Piskstraff för bilkörning

2011-09-29T16:20:00.003+02:00

I västallierade Saudiarabien.

Liberalism och krig

2011-09-26T11:15:00.010+02:00

Kommer man att hugga händerna av tjuvar i Libyen snart? Frågan är aktuell sedan Moustapha Abdeljalil, presidenten för det libyska övergångsrådet, förklarat att sharia ska vara grunden för libysk lagstiftning.

Att de libyska rebellerna inte verkar särskilt progressiva är kanske inget man bör vara förvånad över. Många revolutioner, i alla fram till den franska, 1789, drivs av en önskan att återgå till en tidigare, idylliserad epok. Första gången ordet revolution användes var för att beskriva restaurationen av den brittiska monarkin 1660.

Valet av ordet revolution, som kommer från astronomin, beskriver hur en himlakropp rör sig ett helt varv, och således kommer tillbaka till sin utgångspunkt, är också symptomatiskt för företeelsens konservativa ursprung.

För de som önskar en sekulär utveckling i Libyen finns det anledning att ifrågasätta det militära stödet till de libyska rebellerna. En diktator har störtats, men vad kommer efteråt? Det är inte första gången som demokratier allierat sig med islamister, i syfte att störta en icke önskvärd regim, för att sedan upptäcka att man skapat en ny, kanske värre fiende.

Den tyska juridikprofessorn Carl Schmitt menade att utpekandet av en fiende, och dess bekämpande är politikens kärna. Men vad avgör vem som pekas ut?

Det är lätt att argumentera för att det ena eller andra landet eller ledaren är en fiende och bekämpas. Man talar om skyldigheten att ingripa för att skydda, införa mänskliga rättigheter och frihet. Problemet med dessa goda målsättningar är att veta var man ska börja eller sluta. Varför intervenerar västmakterna i Libyen men inte Ekvatorialguinea eller Turkmenistan, två diktaturer där förtrycket på många sätt är ännu värre än i Libyen. Föreställningen om humanitär eller rättfärdiga krig öppnar upp för krig utan slut, menar Carl Schmitt. Här finns kopplingen mellan liberalism och krig.

De goda argumenten för interventioner värderas nyckfullt. Argumentens tyngd är inte deras inneboende rimlighet: det avgörande tycks i stället vara hur de kopplas till geografi och tid.

1992 rådde det närmast konsensus bland beslutsfattare om att det krävdes ett militärt ingripande i Somalia. Sexton länder – under ledning av USA – skickade trupper. Idag är situationen minst lika usel i Somalia men på sin höjd organiserar man konferenser. Den internationella enigheten kring interventionen har ersatts av lika stor likgiltighet.

Iran utpekas hela tiden som en fiende av västmakterna, trots att det man anklagar landet för uppenbarligen är mer framträdande bland allierade länder. Pakistan har kärnvapen och massutbildar terrorister. Iran har inga kärnvapen och är bara en mindre exportör av terrorism. Iran bra mindre islamistiskt än Saudiarabien som dessutom sänder ut missionärer och finansierar moskéer från vilket man ofta predikar en extrem form av islam.

Den amerikanske strategen George F Kennan – som utformade grunddragen i USA:s kallakrigetpolitik – menade att demokratier tappar kontakt med verkligheten när de går ut i krig. I stället för att utgå utifrån en komplex verklighet resonerar man utifrån abstraktioner. Fienden blir en inkarnation av ondskan medan det egna lägret enbart tillskrivs goda egenskaper. ”Dessa gentlemän är den moraliska motsvarigheten till den amerikanska unionens fäder” hävdade till exempel Ronald Reagan när han tog emot ledare för Mujaheddin – föregångare till dagens talibaner - i Vita Huset.

Idag verkar västerländska opinionsbildare ha samma naiva tro på presidenten i det libyska övergångsrådet. Moustapha Abdeljalil var tidigare Kadaffis justitieminister och således ansvarig för mycket av den tidigare regimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark som sitter i försvarsutskottet, tror att Abdeljalil kommer att låta ställa sig själv inför domstol efter upproret.

Människan har gjort enorma vetenskapliga och tekniska framsteg. Kunskapen har förts vidare och ackumulerats genom århundradena. Inom politiken tycks det dock som varje generation får börja om från början.

DN

Slår dank i Nice

2011-09-23T21:34:00.011+02:00

Här vid hamnen, på Rue Francois Guisol, ligger restaurang Fjord. De har sålt och serverat skandinavisk mat i trettio år. Men surströmming har de inte!

Här stod Nice fulaste byggnad allt för länge. Kanske blir det ny bussterminal någongång någonstans.

Bekant som verkar ha åldrats sedan han dog.På stadsbibblan men varför?

Vem dödar mest i bibeln?

2011-09-18T14:41:00.002+02:00

Klicka på bilden så blir den läsbar.

Tillfälligt stängt

2011-09-18T14:01:00.004+02:00

På grund av tyska studier

Vattenhål vid Örnnästet

Kafkastudie

osv osv

Synd att Bildt vek sig för bombhögern

2011-09-11T09:06:00.007+02:00

Kadaffi blev den tredje diktatorn som föll i den arabiska våren. Men han var den första som västvärlden i ord och handling tidigt visade att man ville störta. I början var det dock inte självklart.

Utrikesminister Carl Bildt (M) visade ingen entusiasm. "Det handlar inte om att stödja den ena eller andra, det handlar om att få stabilitet och en rimlig utveckling", förklarade vår utrikesminister i radio.

Men sedan Frankrike signalerat att man ville ingripa förändrades allt plötsligt. Samma stormakter som hade så svårt att släppa Tunisiens Ben Ali och Egyptens Mubarak tvekade inte att ge rebellerna i Libyen militärt stöd.

Om enighet är ett mått på rimlighet så var det bara för ett år sedan lika rätt att sälja vapen till Kadaffi som det i dag är att fälla bomber över Libyen.

Tills helt nyligen var Kadaffi inte bara en legitim affärspartner utan också en allierad i kriget mot terrorismen.

USA skickade misstänkta terrorister till Kadaffi (och Mubarak) som torterade dem och låste in dem utan rättegång.

I George Orwells roman 1984 finns ett Sanningsministerium som arbetar med att utplåna spår efter politik och allianser som regeringen inte längre vill kännas vid.

I verkligheten behöver man inte bränna upp gamla tidningsartiklar eller retuschera bilder där våra ledare fjäskar för den libyska diktatorn.

Det finns gott om politiker och opinionsbildare som är beredda att bortförklara vad vi ser och minns. På Dagens Nyheters ledarsida förklarar man att de tvära kasten beror på att tidsandan förändrats.

I Kristianstadsbladet har riksdagsledamoten Hans Wallmark (M) visat prov på lika märkliga argument. Wallmark vägrar att använda ordet krig utan föredrar eufemismer som internationella åtgärder och insatser (Kristianstadsbladet den 23/7). Han hävdar att bombkriget måste vara bra, för att så många folkvalda tycker det.

Och tvivlar man på att de tusentals bomber som väst fällt över Libyen verkligen bara träffat Kadaffis soldater är Wallmark inte främmande för att gå till personangrepp. Det är skolexempel på osaklig och ohederlig argumentering.

De rebeller som Sverige varit med och hjälpt till makten inger tyvärr inte mycket hopp om en demokratisk eller fredlig utveckling i landet.

De kan delas in i tre läger. En grupp – som tycks dominera – har tidigare jobbat åt Kadaffi. En annan gruppering består av anhängare till den tidigare monarkiska diktaturen. Den tredje betydelsefulla gruppen är islamisterna. Den hyllade rebelledaren i Tripoli, Abdel Hakim, är en av dem. Abdel Hakim greps en gång i tiden av USA, och skickades till Libyen för att torteras.

En annan rebelledare, Mustafa Abdel-Jalil, var Justitieminister. Innan dess var han domare och dömde oskyldiga bulgariska sjuksköterskorna till döden på order av Kadaffi.

Nu är Mustafa Abdel-Jalil rebellernas högsta ledare, och hör således till Libyens rättfärdiga företrädare, om man ska tro Hans Wallmark.

Det är synd att Carl Bildt vek sig så snabbt för bombhögern.

KB DN SvD DN2

Nazimöbler och loppisfynd

2011-09-11T08:55:00.003+02:00

apropå DN

Humanismens skuggor

2011-09-10T09:00:00.010+02:00

I första Moseboken lovar Gud Abraham att inte förstöra Sodom och Gomorra om han kan hitta tio rättfärdiga män. Men Abraham misslyckas. Gud utplånar de bägge städerna. Ändå har Abraham förhandlat ner antalet rättfärdiga som han behöver hitta för att städerna ska skonas.

Gud ser främlingsfientlighet som en synd. De intoleranta förtjänar ingen tolerans; inte heller sodomiterna. Gud har också en klar uppfattning om incest: det är inget fel att skaffa barn med nära släktingar. Abraham – Guds favorit – är till exempel gift med sin halvsyster Sara.

För sekulära läsare av bibeln belyser berättelsen om Sodom och Gomorra det problematiska med att acceptera Guds syn på vad som är rätt och fel. I dag har humanismen – en livsåskådning som menar att människan ska utforma sin egen moral, och sin egen mening med livet – ersatt Guds bud. Men har den här utvecklingen alltid varit till det bättre?

I det medeltida Europa föddes man in i en roll. Man kunde vara adlig, bonde, jude och så vidare. Det var inte rättvist och de olika grupperna älskade knappast varandra. Föreställningen att Gud tilldelat alla olika roller i samhället var dock stark.

Men när de demokratiska idéerna bredde ut sig minskade först acceptansen för de andra. Under franska revolutionen, startskottet för demokratin i Europa, giljotinerade man folk som inte var som folk. En del revolutionärer ville gå ännu längre. Gracchus Babeuf ansåg att jämlikhet var så viktigt att han ville giljotinera alla vars intelligens låg över eller under genomsnittet.

Många av de värsta övergreppen i människans historia har genomförts av stater som gjort religion till en privatfråga. Det var inte Ottomanska riket som genomförde folkmordet på armenierna, utan det sekulära Turkiet.

Och är inte nazismen en humanism? Det menade i alla fall den tyske filosofen Martin Heidegger. Att de flesta tänker på nazismen som en antihumanism beror på att den som bekant rangordnade och ratade vissa människor. Men det är tydligt att människan (den ariska människan) står i centrum i den nazistiska ideologin, och dess etik grundar sig inte på några gudomliga påbud.

Nazismen är inte humanismens enda skugga. Det var den nazistiska diktaturen som utförde folkmorden på judar och romer, men den moderna rasismen är ett barn av demokratins genombrott.

De franska, brittiska och belgiska kolonialväldena i Afrika skapades i hög grad efter det att man slagit in mot parlamentarism, demokrati och liberalism. Man frestas att fråga sig vilket som varit värst: liberalism eller demokrati?

Men idéer måste naturligtvis värderas på egna meriter, oberoende av hur de sedan praktiseras. Idén om demokrati föddes i antikens grekiska stadsstater där slaveriet var utbrett. Ingen dömer i dag ut demokratin som idé för att idén kom till i ett slavsamhälle. Den kommunistiska idén om jämlikhet är bara dålig om jämlikhet är dåligt. Nazismens rastankar hade inte varit sannare eller mer sympatiska om nazisterna hade avstått från att bygga koncentrationsläger och gaskammare.

Det är lätt att göra ont med goda idéer, men svårt att göra gott med onda. Rötterna till extremism finns ofta i de humanistiska värden vi håller högst. Anhängarna av västmakternas krig i Libyen ser en militär insats i humanismen namn, medan kritiker liknar det vid humanitär imperialism.

Också terrorismen, den till synes mest irrationella, nyckfulla och grymma formen av samtidsvåld, förutsätter en demokratisk världsbild: terroristerna tror att rädslan som de skapar ska tvinga regeringen att tillmötesgå deras krav. Precis som nazismen kan sägas vara en perverterad form av humanism bygger terrorismen på en perversion av demokratiska ideal.

Terrorismen existerar därför att terroristerna tror på demokratin i det land de angriper. Det går knappast att föreställa sig en 11 september-liknande attack mot Stalins Sovjet.

Även dagens svenska intolerans hämtar näring och inspiration från humanistiska värden. Hur behandlar invandrarmän ”sina kvinnor”? Finns det invandrargrupper som begår mer brott än de vars bägge föräldrar är svenska? Är inte de arbetslösa bara lata? Och hur vet vi att de sjuka inte bara låtsas?

De mest marginaliserade i samhället beskylls för att vara odemokratiska, orättvisa och agera oetiskt. Besattheten av skillnader – verkliga som påhittade – hör till demokratin.

Publicerad i FT

Besläktad post: Det brittiska sättet att leva

SvD >DN DN2 SvD2 SvD3 SvD4 SvD2 DN2 DN3

Myten om valfriheten

2011-09-09T12:46:00.010+02:00

I årtionden har det hetat att privatiseringarna var nödvändiga av ekonomiska skäl. När nu SNS i en rapport visat att det inte finns vetenskapliga skäl att tro att privatiseringarna ökat effektiviteten reagerar en del - som GP:s ledarredaktion - med irritation. Det är ju svårt att mäta sånt där, hävdar man. Och dessutom var det ju för frihetens skull man privatiserade.

Det krävs inga skäl för frihet, myser man.

Ty:

"...ökad näringsfrihet och valfrihet är tillräckliga skäl i sig för privatisering och konkurrensutsättning. Medborgarnas rätt till frihet behöver inte motiveras. Det är politiska krav på inskränkningar i medborgarnas frihet som kräver övertygande argument och sakskäl"

Det här lovtalet av friheten att få välja låter ju fint, men har privatiseringarna alltid gett oss valfrihet?

De som läser SFI, svenska för invandrare, har ingen rätt att välja skola. De får ofta gå till den skola som erbjudit sig att utföra utbildningen till minsta kostnad. I bästa fall finns det en kommunalt driven verksamhet som inte fuskar med kvalitén.

Och hur stor valfrihet finns det i praktiken inom äldrevården? Hur många gamla - eller deras anhöriga - orkar ta sin säng och flytta till ett nytt äldreboende om de inte är nöjda med servicen där de är? I vissa kommuner finns det bara privata alternativ att välja bland; från samma vårdföretag kanske rent av.

Och hur är det med valfriheten att välja PPM fond eller elbolag? Det finns gott om studier som visar att folk i praktiken inte orkar med valfriheten om alternativen är för många. Hur kan en förnuftig människa välja mellan hundratals ppm fonder? Det är i praktiken rätten att singla slant man erbjuder. Och varför får man inte välja att placera sina pengar utanför börsen, om man ska ha rätt att välja?

Friheten att välja elleverantör har lett till ökade elpriser. Är det verkligen så att folk helst väljer högre elpriser, bara de får välja bland massa dyra alternativ, än att ha ett billigare monopol?

Liberaler har en tendens att låta ett abstrakt försvar av frihet skymma den realt ofria situation privatiseringarna skapat.

SvD DN

För övrigt så finns det gott om internationella studier som visar att privatiseringar inte leder till ökad effektivitet. Men det är inte sånt svenska ledarsidor har betalt för att skriva.

Ett avslutat misslyckande
Högern och vetenskapen

Lite mindre demokrati, tack

2011-09-09T12:07:00.009+02:00

En gång i tiden gick liberalerna i spetsen för demokratiseringen i Sverige. Idag vill de se mer överstatlighet och fler regler som ytterligare begränsar demokratiskt valda regeringars makt.

Om det ändå vore så att vi bytte ut demokratin mot ett väl fungerade expertvälde kunde man i alla fall fundera på saken, men som bekant är Eurosystemet byggt på lös grund. Hela bygget är feltänkt från början.

Bild via Björnbrum

Att upprepa samma sak flera gånger, och hoppas på ett bättre utfall är hur bra definition på vansinne. Dagens folkpartister är besatta av att tvinga på världen en orealistisk vision av hur den bör utformas.

Folkpartiet är beredd att offra demokratin för ekonomins skull. Fick de bestämma skulle vi förlora bägge. Men frestelsen att binda fast Sverige ännu hårdare till en politisk och monetär union som gör klassisk socialdemokratisk politik olaglig är allt för stark.

SvD DN DN2 SvD2

Sex med Rick Perry?

2011-09-08T08:44:00.003+02:00

Sexannonsen, eller kanske snarare sex-efterlysningen, är en gammal amerikansk valtradition. I detta fall vill man veta vem den kanske framtida presidenten Rick Perry legat med.

SvD DN DN2 Expressen Aftonbladet GP

Imperialismens ansikte

2011-09-07T15:19:00.005+02:00

The Face of Imperialism
Michael Parenti
Paradigm

DN SvD Aftonbladet

Bin Laden aldrig efterlyst för 11 september

2011-09-07T14:42:00.008+02:00

Det här är en skärmdump från FBI:s efterlysning av Bin Laden. Ser du något konstigt? (Klicka på bilden så blir den större)

FBI:s hemsida idag

Bin Laden var eftersökt för attentat mot amerikanska ambassader i Afrika. Men han aldrig för attentaten den 11 september. Den amerikanska regeringen sökte honom för den 11 september, men inte FBI.

Hur vet vi att Bin Laden är skyldig?

DN DN2

En kritik av den pseudoekonomiska agendan

2011-09-07T08:25:00.009+02:00

Konkurrensen inom skola, vård och omsorg har inte lett till bättre service, skriver en grupp forskare från SNS på DN debatt idag. ”Inom de flesta områden har vare sig kvaliteten eller effektiviteten ökat av konkurrensen”. De påpekar också att det är märkligt att det gått tjugo år av privatiseringar i Sverige utan att effekterna undersökts vetenskapligt.

Internationellt finns det dock gott om forskning som styrker att privat företagsamhet inte är effektivare än offentligt organiserad service. Den finske ekonomiprofessorn Johan Willner granskade i slutet av nittiotalet medias rapportering om ekonomisk forskning och kom till ett mycket nedslående resultat:

“Den internationella ekonomiska forskningen ger en helt annan bild av den ekonomiska politikens förutsättningar än vad man skulle kunna tro när man läser exempelvis Dagens Nyheters debatt och ledarsida. Ledande beslutsfattare och opinionsbildare förmedlar i själva verket ett antal urbana vandringssägner, som man med ett ord skulle kunna kalla för råttpizzor.“

Det kom han fram till efter att ha gått igenom en stor mängd nationalekonomiska studier och jämföra dem med vad de stora svenska tidningarna framställer som vetenskapliga sanningar.

Vad är det då man lurar i oss? Den myt som kanske är den mest dominerande i Sverige just nu handlar om skatternas effekt på arbetskraftsutbudet. Det finns ett antal liknande i debatten mindre synliga, myter som ändå sätter sin prägel på exempelvis utbildningsväsen den, sjukvård samt närings- och trafikpolitik. En av dessa myter handlar om att den offentliga sektorn alltid är mindre effektiv som producent än privata företag.

En annan myt ser fusioner och tilltagande koncentration i näringslivet som viktiga för konkurrenskraften, samtidigt som man talar om behovet av konkurrens när det gäller allmännyttig verksamhet.

Willners genomgång av det ekonomiska forskningsläget är rena slakten på medias rapportering. Om borgliga ledarsidor verkligen brydde sig om forskningsläget skulle de i stället förespråka en socialisering av viss privat verksamhet.

Johan Willners studie En kritik av den pseudoekonomiska agendan publicerades i Studies in Ethics and Economics 4 Objektivitetsproblemet i ekonomisk vetenskap.

Redaktörer Carl-Henric Grenholm, Gert Helgesson

Ett exempel på hur svenskt näringsliv sprider myter om den offentliga sektorn: Den sjuka sjukvårdsdebatten

SvD SvD2 DN DN2 GP Expressen Aftonbladet SvD2

Paul Krugmans teori om interstellär handel

2011-09-07T00:25:00.010+02:00

Abstract

"This paper extends interplanetary trade theory to an interstellar setting. It is chiefly concerned with the following question: how should interest charges on goods in transit be computed when the goods travel at close to the speed of light? This is a problem because the time taken in transit will appear less to an observer travelling with the goods than to a stationary observer. A solution is derived from economic theory, and two useless but true theorems are proved."

1. Introduction

"...the assumtions underling neoclassic theory bear little resemblance to the world we know. These critics have however, been too quick to assert that this shows that mainstreams economics can never be of any use. (....) doubtful (...) we may eventually discover or construct a world to wich orthodox economic theory applies."

(...) "It should be noted that, while the subject of this paper is silly, the analysis actually makes sense. This paper, then, is a serious analysis of a ridiculous subject, wich is of course the opposite of what is usual in economics. " (...)

Hela uppsatsen finns här: The Theory of Interstellar Trade
Lite bakgrund här.

Läs gärna också Badland Hyenas Paul Krugmanskandalen växer

SvD SvD2 SvD3 DN Bokus Bokus2 adlibris adlibris2 DN

Joseph Stiglitz: om makroekonomisk ovetenskap

2011-09-07T00:00:00.005+02:00

"The standard macroeconomic models have failed, by all the most important tests of scientific theory. They did not predict that the financial crisis would happen; and when it did, they understated its effects. Monetary authorities allowed bubbles to grow and focused on keeping inflation low, partly because the standard models suggested that low inflation was necessary and almost sufficient for efficiency and growth. After the crisis broke, policymakers relying on the models floundered. Notwithstanding the diversity of macroeconomics, the sum of these failures points to the need for a fundamental re-examination of the models—and a reassertion of the lessons of modern general equilibrium theory that were seemingly forgotten in the years leading up to the crisis. This paper first describes the failures of the standard models in broad terms, and then develops the economics of deep downturns, and shows that such downturns are endogenous. Further, the paper argues that there have been systemic changes to the structure of the economy that made the economy more vulnerable to crisis, contrary to what the standard models argued. Finally, the paper contrasts the policy implications of our framework with those of the standard models."

Rethinking makroeconomics

Förväntad livslängd i världen

2011-09-06T18:45:00.005+02:00

(Life expectancy) Baserad på CIA:s World Factbook 2011. Närmare förklaring här.
Libyen sticker ut med den klart högsta förväntad livslängd i Afrika. Fast dessa beräkningar gjordes väll innan striderna började.

DN
Aftonbladet

Aftonbladet2

Obegripligt om Khadaffivurm

2011-09-06T13:03:00.007+02:00

DN:s Hanne Kjöller skriver idag en lika fördömande som ursäktande ledare om västvärldens fjäsk för Khadaffi.

”Det finns ingen bra etikettsbok för hur man bäst umgås med diktatorer. Fjärma sig eller närma sig – det är frågan.”

Det finns inget svar hävdar Kjöller: det beror nämligen på ”tidsandan”.

”De bilder där Libyens diktator skakar hand med Storbritanniens tidigare premiärminister Tony Blair respektive USA:s förra utrikesminister Condoleezza Rice ses i ett helt annan ljus i dag än när de först publicerades.”

Hanne Kjöller nämner inte vår svenska handelsminister som var nere så sent som förra året för att kränga övervakningsutrustning i Libyen. Vad är tidsandan och hur kan den förändras så fort?

Ena dagen är det helt normalt att sälja vapen till en diktator, nästa måste han bombas. Men eftersom tidsandan inte är densamma var det kanske rätt i bägge fallen.

Men hur kan det kan komma sig att Saudiarabien, och andra västvänliga diktaturer inte berörs av den nya tidsandan?

DN
SvD

Grekisk överkonsumtion?

2011-09-06T11:43:00.005+02:00

Reallöneutveckling i några Europeiska länder sedan 2008. Källa: franska månadstidningen Alternative Economique.

SvD DN

Utopia inte långt borta?

2011-09-06T08:02:00.012+02:00

I romanen Elektra, Kvinna år 2070 skildrar Ivar Lo-Johansson ett framtida Sverige som badar i mjölk och honung trots att tvåtimmarsveckan är införda. Allt är automatiserat och de få kvarvarande arbetsuppgifterna lottas ut till en jobbsugen befolkning. Det kan verka som en utopi men en del talar för Lo-Johanssons förutsägelser.

Mellan 1990 och 2003 försvann 100 000 industriarbeten. Om utvecklingen fortsätter kommer alla jobb att vara borta i mitten av 2060-talet. SAAB:s konkurs lär skynda på den här processen. I regel är det dock den tekniska utvecklingen och inte nedläggning eller flytt till låglöneländer som ligger bakom detta: även i Kina minskar antalet industriarbeten, trots massiva investeringar. I Sverige kommer den sista jordbrukaren, skogsbrukaren och gruvarbetaren att ha lämnat jobbet redan år 2026 med dagens utveckling.

Visst tillkommer det nya jobb som Lo-Johansson inte kunnat drömma om men de flesta inom IT och bioteknik går till en liten högutbildad elit. Det finns dock en yrkesgrupp som haft en fantastisk utveckling. Idag arbetar över 600 000 människor med företags- och finansiella tjänster, vilket nästan är en fördubbling jämfört med 1989. Om utvecklingen håller i sig kommer de vara 1,7 miljoner när fabrikerna är helt obemannade.

Även om 40 timmarsveckan länge varit normen i svensk politik har den faktiska arbetstiden för hela befolkningen (20-64 år) minskat med nästan tio procent sedan 1979 och uppgår idag (2004) till bara 24 timmar i veckan.

SvD SvD2 DN DN2 GP GP2 GP3 Expressen Expressen2 DN3 GP4 SvD3

5 MB hårddisk 1956

2011-09-05T19:53:00.002+02:00

Aldrig tidigare hade en dator haft så mycket minne som RAMAC 305; den första kommersiella datorn som använde sig av en hårddisk. Vikten ska ha varit lite över ett ton.

George Clooney klonad

2011-09-05T17:15:00.005+02:00

Den franska speakern säger ungefär såhär: Sorry George men det är så här en exploaterad kaffeplockare känner sig. Nespresso hör till de dyraste kaffena men är inte rättvisemärkt. Sen uppmanar de allmänheten att skriva till George och be honom att han ska sluta göra reklam för Nestle så länge de exploaterar kaffeplockarna.

Aftonbladet SvD DN

Om nazism i den svenska överklassen

2011-09-05T09:53:00.011+02:00

I mitten av nittiotalet avslöjande TV-programmet Kalla fakta att de moderata politikerna Margaretha af Ugglas, Birger Hagård och Gösta Bohman hållit föredrag för den högerextrema organisationen Ungsvenska klubben. Den moderata partisekreteraren Gunnar Hökmark förklarade efter TV-programmet att de inte vetat vad Ungsvenska klubben stod för.

Här kunde historien sluta. Tre moderata politiker har låtit sig luras av extremister som söker att legitimera sin verksamhet genom att bjuda in framstående politiker. Men vad ska man tro om Margaretha af Ugglas okunskap när man får veta att en släkting till henne, Claes af Ugglas, varit ordförande i Ungsvenska klubben och att han dessutom varit aktiv i den nazistiska organisationen Sveriges Nationella Förbund (SNF)?

Genom att lusläsa den svenska nazismens tidningar och arkiv som nu blivit offentliga har Karl N Alvar kartlagt delar av den svenska överklassnazismens sociala nätverk. 1996 utkom första delen, Svensk överklassnazism, som täcker åren 1930-1945.

I Överlass, nazism och högerextremism, fortsätter Karl N Alvar Nilsson sin historieskrivning fram till 1995. Den svenska nazismen försvann inte efter andra världskriget, hävdar Nilsson. Även om dess splittrade organisationer förlorade medlemmar lever idéerna kvar. Nazismen, som annars attrahera marginaliserade människor, har i Sverige haft stöd hos överlassen som ser sig som den naturliga bäraren av intelligens och kultur, skriver Nilsson.

Av dem som öppet framträdde med sin nazism fanns läroverks- och universitetslärare men också militärer, präster, jurister, företagare och större jordbrukare. Nilsson tar också upp borgliga politiker, företagsledare och militärer som ända fram till nutid haft kontakt eller varit aktiva i högerextrema organisationer och tidningar.

Kan det verkligen vara så att Margareta af Ugglas inte kände till att hennes man, den moderata riksdagsledamoten Bertil af Ugglas farbror, varit redaktör för den nazistiska tidningen Fria Ord? Clas af Ugglas kan inte ha varit helt okänd bland moderaterna eftersom han var en inbjuden talare när ungdomsdistriktet firade 75 år, hävdar Nilsson.

En annan märklig omständighet som Nilsson uppmärksammar är att föredrag som hållits av näringslivets elit i Stockholms Rotarylubb (där kungen ibland medverkar) trycks i Svenska Ord. Kan detta verkligen ha pågått under en längre tid om det inte varit med upphovsmännens tillåtelse? frågar sig Nilsson. Claes af Ugglas som själv var medlem i Stockholms Rotaryklubb publicerade texter av bland andra Curt Nicolin, Stig Ramel, Hans Zetterberg och Peter Wallenberg. Nilsson hävdar att många artiklar passar väl in i Svenska Ord och nämner bland andra professorn i sociobiologi, Marianne Rasmusons artikel Jämställdhetens begränsningar. Det är också en artikel man kan förvänta sig att Claes af Ugglas fått tillåtelse att publicera skriver Nilsson, eftersom Marianne Rasmuson är dotter till en av Fria Ords tidigare chefredaktörer, Rutger Essén.

Hur kommer det sig, undrar Nilsson, att högern och näringslivet inte dragit en klar gräns till extremism och nazism? En förklaring är att det finns personliga band, som i Margaretha af Ugglas fall.

Men Nilsson har också en annan förklaring. Han hävdar att nazism, högern och näringslivet bitvis har gemensamma värderingar. Ett honörsord för såväl moderater som nazister är antikommunism och antisocialism. Ett annat är värnandet om ett starkt försvar. Det är rimliga antaganden. Men när Nilsson försöker utöka värdegemenskapen så att den även inbegriper synen på individens frihet haltar logiken. Hans resonemang landar i den orimliga slutsatsen att nazismen är emot demokrati därför att den inkräktar på den enskilda människans frihet. Gränsen mellan nazism, högerextremism och till och med nyliberalism suddas ut och orden förlorar det mesta av son betydelse.

Oavsett svaga resonemang kring nazismens natur innehåller boken en imponerande kartläggning av antidemokrater ur den svenska överklassen som borde stämma till eftertanke.

Överklass, nazism och högerextremism
Karl N Alvar Nilsson
Carlssons förlag

De bägge böckerna finns nu i en samlingsvolym Svensk överlass och högerextremism under 1900 talet (Federativs)

Recensionen publicerades i Norrköpings Tidningar (1998)
Bilden på böckerna kommer från Lasses blog,

Margaretha af Ugglas har bland annat varit ledarskribent på SvD

SvD DN DN2 SvD3

Dödlig politik

2011-09-04T11:15:00.006+02:00

Att att självmorden ökar när den ekonomiska konjunkturen försämras och sjunker i krigstider är känt sedan länge. Nu har två forskarlag funnit ytterligare en viktig faktor: konservativa regeringar leder till fler självmord.

När Margret Thatcher var vid makten steg antalet självmord till 121 per miljon invånare, vilket bara överträffades under de värsta depressionsåren på trettiotalet (135 självmord per miljon). När statistiken korrigerats med hänsyn till den ekonomiska konjunkturen (och en del andra faktorer) kvarstår att självmorden ökar med 17 procent när de konservativa har makten i Storbritannien, menar Mary Shaw som är doktor i socialmedicin vid universitetet i Bristol. Ett australiensiskt forskarlag har kommit fram till liknande resultat efter att ha granskat statistik för delstaten New South Wales.

Shawas slutsats är att runt 35 000 av de 283 431 självmord som inträffat under 45 år av konservativt styre under 1900 talet hade kunnat undvikas om arbetarpartiet i stället hade varit vid makten.

Publicerad i LO-Tidningen (2002)

SvD DN

Här är Iphone 5 (förhoppningsvis)

2011-09-03T13:44:00.005+02:00

DN SvD SvD2

Tröttsam kärnvapenvisa

2011-09-03T10:31:00.010+02:00

Ända sedan IAEAs nya chef Yukiya Amano tillträdde har FN:s energienergimyndighet uttryck oro för att Irans atomenergiprogram skulle kunna ha militära inslag. Det mesta av dessa misstankar grundar sig på informationen från en enda källa: en lapptopp som innehåller topphemliga iranska militära dokument. Men är de äkta? Förfalskade dokument är ju inget okänt fenomen i underrättelsevärlden. De berömda dokument som skulle visa att Irak köpt uran från Niger visade sig vara förfalskningar.

Den tidigare IAEA chefen ElBaradei var betydligt försiktigare med att formulera slutsatser än den nuvarande. Det finns nämligen goda skäl, vilket den amerikanska IPS reportern Gareth Porter visat, att tro att lapptoppen innehåller förfalskade dokument. DN har själv tidigare rapporterat varför det finns anledning att tro att de är falska. I slutändan säger Amano samma sak som Elbaradei: IAEA har inga bevis för att Iran har ett kärnvapenprogram. Den slutsatsen delar IAEA dessutom med den amerikanska underrättelsetjänsten, som finns presenterad i National Intelligence Estimates.

I boken Bombdiplomati, ger jag många andra exempel på hur västvärlden demoniserar Iran.

IAEA to keep heat on Iran
Iran and the bomb

SvD DN GP Sydsvenskan SR

Dagens USA mer ojämlikt än 1600 talets England!

2011-09-02T18:17:00.008+02:00

Rubriken sammanfattar stapeldiagrammet, som har gjort av Olivier Berruyer, en fena på diagram. Att inkomstskillnaderna ökat beror främst på att de allra rikaste amerikanerna nu fått så vansinnigt stora inkomster.

SvD DN1 DN2

Virtuella livsmedelaffärer i Seouls tunnelbana

2011-09-02T18:01:00.004+02:00

Tonen i det här reklaminslaget är lite jobbigt men det framgår klart hur det funkar. Revolutionen är mer ekonomisk än teknisk men det gör det inte mindre intressant.

SvD

På återbesök i den globala byn

2011-09-02T14:37:00.006+02:00

Det betydelsefulla med media är inte dess budskap utan hur dess olika tekniska egenskaper påverkar vårt medvetande, hävdar sextiotalets store mediagurun,
den kanadensiska kommunikationsforskaren, Marshall McLuhan i sin bok Media.

Det viktiga är inte är inte vad som sägs i tv utan hur detta mediums inneboende egenskaper förändrar vårt sätt att se på verkligheten. "Media är budskapet".

Anta, skriver McLuhan, att vi i stället för stjärnbaneret hissar en tygbit med texten "amerikanska flaggan". Trots att både symboliserar samma sak, kan tygbiten med texten inte förmedla de känslor som stjärnbaneret framkallar.

När människan slutar att vara analfabet förlorar hon också lite av förmågan att känna stamtillhörighet, vars historiesyn präglas av en primitiv tro på teknologin som historiens drivkraft. Även nationalkaraktärerna som tilldelas en betydelsefull roll när det gäller att förstå historien är ytterst beroende av folkets förhållande till media:

"England och Amerika har så länge varit utsatta för det tryckta ordets och industrialismens suggererande påverkan att de hade svårt att acceptera radion. Det tryckta ordet och industrin är mediaformer som medför intensiv visuell organisation av upplevelsefältet. De mer jordbundna och mindre visuella kulturerna på den europeiska kontinenten var däremot inte immuna mot radion. Dess stammagi var inte förspilld på dem och den gamla blodsgemenskapen väcktes åter till liv och började vibrera i fascismens tonart."

Det finns heta medium - som radio eller filmen som är så fyllda med data att de inte lämnar mycket åt publiken att fylla i, och svalare medier - televisionen, tv serieteckningen eller talet som lämnar mycket åt publiken att fylla i eftersom de är uppbyggda med förhållandevis mindre data, menar McLuhan.

Den ideografiska eller hieroglyfiska skriften är sval men det fonetiska alfabetet är hett och det gjordes än hetare genom boktryckarkonsten gav det upphov till nationalism och religionskrig på 1500 talet.

Boktryckarkonsten och den allmänna läskunnigheten är själva nyckeln till västvärldens makt och effektivitet eftersom det gjorde det möjligt att handla utan att reagera och engagera sig, om man ska tro McLuhan.

Hans definition av media är så bred att det mesta människan tillverkat kan få rum. Allt från glödlampor till kläder passar in. Tekniska hjälpmedel beskrivs som utväxter på människokroppen för att hela tiden göra tydligt hur betydelsefulla de varit för vår världsuppfattning.

En annan central tes i Media är att tv, radio, satellitkommunikation och andra tekniska uppfinningar knutit mänskligheten närmare varandra. Tekniken har stuvat om tid och rum så att det nu är befogat att säga att vi lever i en "global by".

Likt min mormor som fortfarande blir glad av att se rykande fabriksskorstenar är McLuhan förtröstansfull när det gäller den nya teknologin. Idag skrivs det inte många böcker om att människan aktiveras och kommer varandra närmare av att titta på TV.

Även om McLuhans anspråk att förklara det mesta i tillvaron ofta känns som underhållande struntprat har han helt rätt i att medias olika tekniska egenskaper påverkar tekniken. När jag recenserade den här boken 1999 avslutade jag med att hävda att media nu inte bara kommit ifatt McLuhan (som det stod på bokens omslag), utan att den också sprungit ifrån honom. Men som internet utvecklats sedan dess - bloggen är ett exempel - är jag inte längre lika säker. Över fyrtio år efter att den först publicerades, är Media fortfarande en angelägen bok.

Media
Marshall McLuhan
Norstedt

I samma serie: Informationssamhällets högsta stadium

Marshall McLuhan hundra år: En försenad födelsedagsgratulation

Recensionen är ursprungligen publicerad i Kristianstadsbladet

Sanningen om livsmedelshjälpen

2011-09-02T08:30:00.006+02:00

Livsmedelshjälpen till världens fattiga länder styrs inte av behovet utan av de rika producentländernas intressen, hävdar den franska agronomen Jacques Berthelot i boken L´agriculture, talon d´Achille de la mondialisation (Jordbruk, Globaliseringens Akillehäl).

Om biståndet främst var till för de fattiga borde det öka när priserna är hög och sjunka när priserna går ner men i verkligheten händer precis motsatsen menar Berthelot som studerat FN:s statistik för vete och vetemjöl. Den amerikanska livsmedelshjälpen uppgick till exempel till 6,2 miljoner ton när priserna låg i botten 1987 och sjönk till 2,8 miljoner ton när priserna var som högst 1997.

SvD DN

Ett nästan oläst storverk

2011-09-01T13:52:00.004+02:00

I somras köpte jag en grisnjure och stekte den till frukost. Så gjorde Leopold Bloom, huvudpersonen i James Joces modernistiska klassiker Odysseus som utspelar sig under ett dygn i Dublin den 16 juni 1904.

Jag har aldrig orkat läsa den boken och det har förmodligen inte du heller. Min lärare i svenska på gymnasiet sade sig älska romanen. Under en timme analyserade hon det stycke som finns i antologin "Från Dickens till Delblanc" men inte heller hon visade sig ha läst hela boken. Hon hade faktiskt bara läst det som fanns i antologin.

Jag känner bara en person som har läst hela Odysseus. Det är Loulou, min farmors kusin, som pensionerade sig vid femtiofem för att hinna plöja igenom världslitteraturen. Han menar att det är en förskräckligt tråkig bok. Inte alls i samma klass som Proust på spaning efter den tid som flytt.

Efter hundra år är snusket inte lika snuskigt, sexet inte lika kittlande, och det är nog mest i Knutby man skulle bry sig om de hädiska passagerna. Ett dåligt tecken är att den irländska regeringen tog bort Odysseus från listan över förbjudna böcker redan 1960. Från att ha varit peststämplad har James Joces på ort tid blivit en nationalklenod. Därför blev det skandal när den irländske författaren och Booker-prisvinnaren Roddy Doyle hävdade att Odysseus är överskattad, för lång och ofta likgiltig läsning. Doyle är dock inte helt oförsonlig. Odysseus kunde ha blivit något med en god redaktörs hjälp, menade han.

Trots allt finns det tappra människor som läser Joyce. Läscirklarna som tar sig ann hans böcker i Dublin är fullsatta, vilket kanske inte är så konstigt då en tog sju och ett halvt år på sig för att läsa ut Joyces andra mästerverk, Finnegans Wake. Pensionärer brukar ändå föredra den boken i stället för den tusensidiga Odysseus, som de är rädda att de kanske inte hinner läsa ut.

Det kan verka larvigt av mig att äta en grisnjure den 16 juni, och visst, det är det, men jag är inte ensam om denna ritual. På hundraårsdagen, 2004, satt 10 000 turister på O Connel Street och äta en frukost som bland annat sponsrades av Guinness.

Hundraårsjubileet firades i sex månader. Även om det inte fick så många fler att ta sig an tegelstenen så blev säkert slaktarna nöjda. Ölen hoppade jag dock över till frukosten.

Världsbankens alkemister

2011-08-31T23:41:00.009+02:00

Ända sedan femtiotalet har Världsbankens (VB) ekonomer sökt efter en enkel formel för att göra fattiga länder rika. Men i likhet med medeltidens alkemister som letade efter de vises sten för att göra guld har ansträngningarna att hitta nyckeln till ekonomisk tillväxt inte gett något resultat.

Det menar i alla fall William Easterly i sin bok The Elusive Quest for Growth. Första halvan av boken är en förskräcklig genomgång av VB misstag. Easterly hävdar att VB baserat sina rekommendationer och utlåningspolitik på grundval av den ena felaktiga teorin efter den andra.

Det finns inga enkla samband mellan offentliga investeringar eller investeringar i maskiner och tillväxt som VB först antog när man började bevilja stora lån till utvecklingsländer. När man till slut insåg att detta inte fungerade menade VB i stället att tillväxten skulle ta fart om man också investerade i utbildning. När inte heller detta visade sig vara någon mirakelmedicin förklarade man att familjeplanering var nyckeln till utveckling. Men även "cash for condom" har visat sig vara en återvändsgränd. Easterly menar att man borde ha insett att dessa strategier var verkningslösa långt tidigare än man gjorde för statistiken talade sitt tydliga språk.

En grundlig genomgång av 138 länder visar att det inte finns samband mellan nivån på ett lands investeringar och storleken på de lån och bidrag man fått. Det finns inte något statistiskt stöd för mellan investeringar och tillväxt, hävdar Easterly.

Mycket av den kritiken har hörts förut men sällan har den framförts så detaljerat och så grundligt som hos Easterly. Men så hör det inte heller till vanligheterna att en högt placerad ekonom på VB:s forskningsavdelning kritiserar den egna verksamheten.

När Easterly efter denna deprimerande sågning sedan ger sin syn på vad man faktiskt bör göra för att få fart på världens fattiga länders tillväxt känns framställningen inte lika säker. I ett kapitel uppehåller han sig länge http://www.blogger.com/img/blank.gifvid slumpens betydelse (jo) och någon enkel formel för uthållig tillväxt tror han inte på.

Däremot bör Världsbanken anpassa sin politik så att den inte strider mot insikten att människor reagerar på incitament. Konkret innebär det att Easterly vill att regeringar som är dåliga på att skapa tillväxt ska få mindre hjälp medan de som gör bättre ifrån sig ska få mer...

The Elusive Quest for Growth Economists adventures in the Tropics
William Easterly
MIT Press

Glenn Becks nazi Touretts

2011-08-31T14:12:00.003+02:00

Glenn Beck är en konservativ amerikansk TV och radiopratare. I Sverige är han mest känd för att att ha liknat de ungdomar som dödades i Utöya med Hitlerjugen. Här lyckas The Daily Show ändå göra något lustigt (och informativt) om denna osmakliga människa. Det börjar lite långsamt men tar sig efter en minut. Nämnde jag att hans program följs av åtta miljoner amerikaner?

Jungfrufödsel från småland räddar Centern

2011-08-31T12:51:00.013+02:00

Centerpartiet har beslutat att utse Annie Lööf till ny partiledare. "Hon är ett politiskt underbarn helt enkelt". Om en 28 årig tjej som är för Nato men mot arbetsrätt skulle lyckas med det vore det sannerligen ett under. Men kanske kan den personliga utstrålning ändå göra skillnad, antyder SvD:s reporter i Lena Hennel i en intervju hon gör med sig själv.

Om Annie Lööf även ersätter Maud Olofsson som industriminister kan centern fortsätta att inte driva industripolitik. Men även nyliberaler har möjligheter att ta initiativ för näringslivet.

Kristdemokraten Siwert Öholm skriver i tidningen En Ding Ding värld hur en kristen industripolitik som inte strider mot nyliberala värden kan genomföras:

"I Sävsjö i Småland enades de kristna församlingarna för en tid sedan om att "be strategiskt" för etablering av en stor fraktterminal, som skulle rädda åtskilliga jobb i kommunen.
I söndags kunde man hålla tacksägelsebön i kyrkorna. Infrastrukturministern invigde den stora fraktterminalen i Stockaryd i månadsskiftet.
Skratta inte åt den berättelsen. Håna den inte, Säg inte, lite surt, att det inte finns ett samband.
Tvärtom kanske Humanisterna och andra kommer att häpna när "strategisk bön" börjar bygga både nya fabriker och nya järnvägar i landet."

Via Fredrich Legnemark SvD SvD2 SvD3 SvD4 DN DN2 DN3 DN4 Aftonbladet Aftonbladet2 Expressen SvD5

Att minska biståndet utrotar inte svälten

2011-08-31T10:42:00.009+02:00

I likhet med utbildningsminister major Björklund har biståndsminister Gunilla Carlsson en osviklig förmåga att låta som hon är oppositionspolitiker. Sverige ”skickar miljard efter miljard” men låter pengarna användas felaktigt av korrupta odemokratiska regimer, tycks det. Efter fem år som biståndsminister låter Gunilla Carlsson fortfarande som hon nyss tagit över efter socialdemokraterna.

Demokrati är säkert bra men knappast den universallösning som biståndsministern låter påskina. I världens största demokrati – Indien – lever en tredjedel av världens fattigaste människor, i undernäring och svält. Det finns skäl till att landet skakas av ett väpnat uppror från en maoistisk gerilla. En av Afrikas värsta diktaturer – Libyen – har den högsta medellivslängden (77 år) på kontinenten. I Ekvatorialguinea – för att ta ett annat oljerikt land med liten befolkning – är medellivslängden runt 15 år mindre.

Ett snabbare sätt att bekämpa svälten i världen vore att sluta diskriminera handeln från fattiga länder. Tullar länder i syd tvingas betala för att få exportera till nord är flera gånger högre än när nord exporterar till syd. Ett annat sätt vore att Sverige och andra I länder slutar att omvandla mat till bränsle, vilket driver upp världsmarknadspriserna på livsmedel. Det vore också positivt om Världsbanken – som styrs av de rika länderna i världen – lät fattiga länder att subventioner eller investera i sitt eget jordbruk.

Men Gunilla Carlsson föredrar uppenbarligen att ägna sig åt en retorik som inte stör ekonomiska intressen i Sverige eller EU. Svenskt bistånd används allt mer för att främja Sveriges intressen. De finansierar redan ambassader, och om Carlsson får som hon vill ska det snart också gynna svenska bioteknikföretag.

Läs om Gunilla Carlssons korståg mot biståndet i Ordfront.
Hunger i fettets tid
Afrika: Plundringen fortsätter
Så hålls Afrika fattigt

SvD SvD2

Pålsson lär knappast själv ta ett lärarjobb

2011-08-31T08:33:00.008+02:00

Kompetenta lärare som tycker om sitt jobb är bättre än inkompetenta som vantrivs hävdar(29/8) Margareta Pålsson (M), riksdagsledamot från Åstorp och ordförande i riksdagens utbildningsutskott.

Det kan säkert förvåna en del anhängare av den gamla flumskolan att kompetens är bättre än inkompetens men forskningsläget lär vara otvetydigt, om man ska tro ordföranden i utbildningsutskottet.

Pålsson presenterade även de nya moderaternas nya skolpolitik. Den består av nya regler och lagar som ska ge oss en modern kunskapsskola. I den gamla flumskolan hände det att regler och lagar inte följdes men den nya skolan vore ju inte ny om det hände igen.

Avhopp från gymnasiet ska stoppas genom att de svaga redan från början ska beredas enklare alternativ i form av praktikplatser. Det är ambitiöst att sänka kraven; endast så kan Sverige förbli en ledande industrination.

Pålsson nämner i förbigående att lärarlönerna inte riktigt är som de ska. Det kan ligga något i det. På femtiotalet tjänade en gymnasielärare som en riksdagsman. Nuförtiden tjänar sophämtare mer.

Själv ser jag inget fel i det, men det är begripligt att det inte lockar till långa studier. Pålsson som själv är utbildad lågstadielärare tjänar minst 66 000 kronor i månaden i riksdagen så det är begripligt att hon aldrig har eller kommer att arbeta i skolan. Och inte är det den nya fina titeln, legitimerad lärare, som lär ändra på det.

Riksdagsledamot Pålsson lovar på fullt allvar att lyhört och ödmjukt följa förverkligandet av sin egen politik.

Eftersom varken ordförande i utbildningsutskottet eller utbildningsministern tidigare lyssnat det minsta på vad forskningen kommit fram till när de beslutar om skolan, föreslår jag att regeringen hittar på något sätt att lägga ner all svensk pedagogikforskning.

Regeringen har tidigare lagt ner Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten, eftersom dessa bedrivit felaktig eller onödig forskning, så man vet ju hur man gör.

Ekonomi som värdefri vetenskap

2011-08-30T11:22:00.008+02:00

De är välutbildade och intelligenta men så fort de öppnar munnen kommer det bara nonsens. Ingen meteorolog skulle komma på tanken att förutspå temperaturen den första januari 2012 men de svenska storbankerna, OECD och regeringen har ekonomer som jobbar heltid med att på en decimal när förutspå den ekonomiska tillväxten.

Tidningar skriver om dessa prognoser, ekonomer diskuterar dem. Att de i princip aldrig stämmer minskar inte intresset. Bara två av sextio recessioner som utbröt i världen under 1990 talet förutsågs ett år innan de inträffade, har Prakash Loungani, ekonom vid Internationella valutafonden visat.

Än märkligare är att den ekonomiska tillväxten i sig tycks ha blivit en viktigare fråga än vad ekonomin ska användas till. Skolan ska fostra barnen till att bli entreprenörer, inom sportjournalistiken mäts idrottarnas framgång allt oftare efter hur mycket pengar de tjänar, sjukvården efter hur mycket pengar man använder och så vidare. Samhällsdebatten har ersatts av ekonomisk debatt och eftersom ekonomernas perspektiv bara är ett av många möjliga har debatten blivit allt mer enkelspårig.

Granskar man nationalekonomernas teorier närmare så finner man att de innehåller inbyggda värderingar som gör det svårt att använda sig av om man vill gynna vanliga löntagares intressen.

Den klassiska borgliga nationalekonomin bygger till exempel på ett antagande som strider mot den allmänna synen på anständighet: girighet är bra. Det är bara genom att satsa på dig själv som du kan göra världen bättre. Det är ingen vidare utgångspunkt att bygga ett solidariskt eller kristet samhälle på.

Den amerikanska högern anser att kunskaper i nationalekonomi är ett så effektivt sätt att påverka människors värderingar på att den lägger ut flera miljoner dollar på att betala kurser i ämnet på fina universitet åt studenter som egentligen inte behöver det för sin utbildning. Och det gör den inte på spekulation för det finns forskning som tyder på att kunskap om ekonomisk teori gör människor mer egoistiska.

Ekonomihistorikern Lars Pålsson Syll skriver i sin bok Den dystra vetenskapen om hur nationalekonomer genom sitt problemformuleringsprivilegium omformar debatten. Ekonomer uttalar sig med auktoritet om till exempel effektiviteten inom den offentliga sektorn men det är tyst om vad orden egentligen betyder när de använder dem och om deras definition är rimlig.

En hörnpelare i ekonomisk teori är föreställningen att man opartiskt kan avgöra hur resurserna ska användas genom att se till de enskilda individernas önskemål. Det är själva kärnan anspråk på att vara en värdefri vetenskap.

Det kan tyckas vara en vettig utgångspunkt men om jag har en smittsam sjukdom och är för pank, saknar förstånd, kunskap eller är för snål för att gå till doktorn riskerar det att bli ditt problem också. Därför är ekonomernas liberala begreppsvärld ingen vidare utgångspunkt för folkhälsan, även om den är ett effektivt redskap för att bekämpa kollektiva lösningar med.

Eftersom kärnan in ekonomerna teori rymmer dolda värderingar får det naturligtvis konsekvenser när de använder den för att analyser verkligheten.

Ett konkret exempel är när ekonomerna talar om överkonsumtion i vården. Det låter negativt och den som inte är insatt i ekonomi tror naturligtvis att det betyder att människor får mer vård än deras hälsotillstånd kräver. Men som professor Roland Granqvist visat i en studie över hur ekonomer analyserar svensk sjukvård betyder överkonsumtion i ekonomernas begreppsvärld bara att någon får mer vård än den är beredd att betala för. Man kan alltså överkonsumera vård utan att få tillräcklig medicinsk behandling.

När man i Sverige på inrådan från ekonomisk expertis under nittiotalet kraftigt höjde patientavgifterna för att få bort denna överkonsumtion är det troligt att man i stället gjorde vården mindre effektiv, anser Granqvist som är professor i företagsekonomi.

Men ur ekonomernas perspektiv framstår försämringen som en förbättring eftersom man marknadsanpassat vården och gett folk större valfrihet. I likhet med religiösa fanatiker dömer ekonomerna den existerande sjukvården och hela det existerande samhället utifrån ett ideal. Att verkligheten inte fungerar enligt ekonomisk teori tycks bara sporra en del ekonomer att rätta verkligheten efter teorin.

Källor och vidareläsning

Den som vill fördjupa sig i kritiken av nationalekonomernas teori och metoder saknar inte litteratur att välja bland. Lars Pålssons Sylls Den dystra vetenskapen Om nationalekonomins och nyliberalismens kris (Atlas akademi) är den bästa och mest systematiska granskningen av nationalekonomisk teori på svenska. Den är pedagogiskt skriven utan att förenkla, vilket gör att den kan läsas med behållning av både de som har och de som helt saknar kunskap i nationalekonomi.

Det gäller också antologin som sociologen Geir Angell Öygard satt ihop: Vår tids ekonomism (Boréa). Ekonomer och forskare från andra discipliner granskar här de dolda etiska antaganden som ligger dold i ekonomisk teori. Här finns bland annat en utmärkt presentation och kritik av Public Choiceskolan och en mördande kritik av de ekonomiska välfärdsbegreppen av professor Roland Granqvist. Lite svårare men ändå läsvärd är Amartya Sens lilla mästerverk Etik och ekonomi (SNS förlag).

Publicerad i Vasabladet
SvD

Massakrer och lynchningar

2011-08-29T21:06:00.006+02:00

Libyan rebels face test as they deal with hundreds of pro-Gadhafi suspects

SvD DN

Renässans för spargrisen

2011-08-29T09:21:00.006+02:00

Välfärdsstaten är här för att stanna eftersom de grundläggande skäl som en gång ledde till att den uppfanns finns kvar. Inget talar för att det kommer att förändras. Marknaden är inte perfekt, informationen bristfällig och framtiden osäker. Välfärdsstaten existerar av samma anledning som försäkringsbolagen men tar hand om de risker som privata intressen och marknaden inte vill eller förmår ta.

Det är det glada budskapet i Nicholas Barrs bok, The Welfaire state as Piggy Bank - Information, Risk, Uncerstainty and the Role of the State. Med konkreta exempel och analytisk skärpa visar Barr på vilket ideologiskt snömos som de teoretiska skälen för kapitaliseringen av pensionssystemen eller de privata sjukförsäkringarna vilar på.

I stället för att granska välfärdsstatens omfördelning av inkomst (Robin Hood funktionen) analyserar Barr dess omfördelning över en livscykel (spargrisfunktionen) som han menar är allt för lite förstådd. Trots att välfärdsstaten oftast förknippas med Robin Hoodfunktionen menar Barr att det egentligen är spargrisfunktionen som är dess huvudsysselsättning. I Storbritannien tillhör 2/3-3/4 av statens utgifter spargrisfunktionen. Det innebär att välfärdsstaten kommer att fylla en funktion även om all nöd försvinner och alla medborgare utgörs av medelklass.

Barr menar att globaliseringens negativa inverkan på välfärdsstaten ofta överdrivs. Han pekar på beräkningar som visar att den stått för mindre än en femtedel av den ökande ojämlikheten i USA sedan 1970. Man kan inte handla med allt och vissa produktionsfaktorer går inte att flytta.Folk flyttar inte heller hur som helst för att maximera sina inkomster utan föredrar att stanna med familjen i sin kultur.

En annan aspekt av globaliseringen är att de nya industriländerna också pressas att anpassa sig efter välfärdsstaterna menar Barr som bland annat pekar på Sydkoreas nya arbetslöshetsersättning.

Barrs bok är en elegant sammanfattning av de teoretiska skälen för välfärdsstatens existens där författaren som nu är verksam vid London School of Economics också drar nytta av egna erfarenheter från sitt arbete som expert på Världsbanken.

Även om det är svårt att invända emot Barrs rigorösa argumentation undrar jag om han inte är för optimistisk när han tror att något har framtiden för sig bara för att det är rationellt. Roosevelts New Deal räddade förmodligen den amerikanska kapitalismen. Men det hindrade inte en del mäktiga kapitalister från att bekämpa programmet långt efter att det stod klart för dem att New Deal gjort dem rikare.

The Welfaire state as Piggy Bank - Information, Risk, Uncertainty and the Role of the State
Nicholas Barr
Oxford university press

Recensionen publicerad i LO-Tidningen (2003)

Ras och intelligens

2011-08-28T20:47:00.004+02:00

Kunskapskanalen visade nyss Rageh Omaars utmärkta dokumentär Vetenskapens sista tabu. Det är en bra uppgörelse med föreställningen att det finns ett samband mellan ras och intelligens.

För ett par år sedan gjorde jag en intervju med en norsk professor, Bjarne Fjeldsenden, på samma tema: Undernäring påverkar den mentala kapaciteten
(Några tidningar jag försökte kränga den till reagerade ungefär som om jag burit in en hink skit på redaktionen).

Beskrivningar, inga förklaringar

2011-08-28T18:20:00.006+02:00

I början av nittiotalet var de flesta svenska banker nära att gå under som en följd av att fastighetsmarknaden kollapsade. Den förre borgliga regeringens skatteminister (1991-1994) Bo Lundgren, som var ansvarig för det finansiella systemet gav sin syn av spelets gång i boken När bubblan brast.

Bo Lundgren ser upphovet till nittiotalets kriser i en vänstervridning av socialdemokraternas politik som han anser tog vid när Olof Palme blev partiledare och stadsminister 1969. Vänsterpolitiken resulterade enligt Bo Lundgren i ett skenande skattetryck, i att den offentliga sektorn växte och i regleringar som den offentliga barnomsorgen. Detta bäddade inte bara för finanskrisen och kronans fall, utan är också orsaken till den nuvarande (1998) höga arbetslösheten och att Sverige inte längre ligger i BNP täten, hävdar Lundgren.

Den tredje vägens ekonomiska politik var ett försök av socialdemokratin att undvika konsekvenserna av sitt politiska misslyckande, menar Lundgren. De devalveringar som skedde under den tredje vägens politik och skylde de ekonomiska och samhällsorganisatoriska problemen. Sverige hade under åttiotalet ett stort och växande strukturellt underskott som doldes av ett konstlat och överdrivet konjunkturellt överskott.

Det glada åttiotalet, med yuppies, stigande börskurser och snabbt stigande fastighetspriser var en finansbubbla som skapades utav riksbankens expansiva penningpolitik och en avreglering (utan eftervård) av kreditmarknaden, hävdar Lundgren. I Sverige åt inflationen upp räntekostnaderna och lånen var dessutom avdragsgilla mot de höga marginalskatterna. Det var en ekonomi där det lönade sig att låna men inte att spara, anser Lundgren.

När sedan den stora skatteomläggningen kom 1989 som gjorde det mindre förmånligt att låna – och valutaregleringarna togs bort samma år, sprack bubblan. Krediterna sökte sig utomlands och gödde inte längre den svenska fastighetsboomen. Så långt kunde Bo Lundgrens historieskrivning komma från vilken borgerlig politiker som helst.

Sedan följer Bo Lundgrens egen berättelse om sin insats i förhandlingarna med de stödsökande bankerna. I dessa förhandlingar strävade Bo Lundgren efter att ägarna skulle skjuta till så mycket kapital som möjligt och staten så lite som möjligt, att staten skulle slippa ta över banker vars egna kapital utplånats, att de banker som fått statsstöd inte skulle få en konkurrensfördel på de andras bekostnad och bevara det utländska förtroendet för det svenska kreditsystemet.

Men Bo Lundgrens (och moderaternas) kritik av den tredje vägens ekonomiska politik förklarar ändå inte hur bankerna kunde låna ut enorma belopp till fastighetsbolagen. Fastighetsbolagen gjorde inga vinster på hyresintäkterna utan på att köpa varandras fastigheter till allt högre belopp med lånade pengar. Hur bankerna ändå kunde låna ut pengar förklarar Bo Lundgren med att bankinspektionen inte skött sitt arbete, att riksbanken fört en för expansiv penningpolitik och att bankerna brustit i kompetens.

Det är visserligen en sann beskrivning men är det också en förklaring? Varför har man inte skött sitt arbete kompetent?

Bo Lundgren hävdar att det saknades personer som varnade för situationen men det stämmer inte. Åke Ortmark skriver i sin bok Ja-sägarna (Gedins 1996) att ekonomer som Per Olof Edin (LO) , Lars Vinell (nu professor vid Stockholms universitet) Göran Albinsson Bruhner (Svenska Dagbladet) var kritiska. Hans Tson Söderström (SNS, Studieförbundet Näringsliv och samhälle) varnade redan i slutet av 1986.

Men varför var det så få som reagerade på att fastighetspriserna kunde stiga med 25 procent om året? Åke Ortmark hävdar i sin bok att eftersom kunskapen uppenbarligen fanns på sina håll, så måste det finnas psykologiska förklaringar till att den inte slog igenom. Hans svar är att opportunismen härskade: det var inte rätt tid att ifrågasätta, varna eller säga nej om man var rädd om karriären.

Bo Lundgren är ganska nöjd med hur det statliga bankstödet använts och konstaterar att staten ser ut att kunna få tillbaka stora delar av bankstödspengarna, fast då har han som han själv medger varken räknat med statens ränteförluster eller med att Nordbanken hade ett värde före krisen… Men han nämner inte att marginalerna mellan in och utlåningsräntan ökat betydligt, vilket var en förutsättning för att bankerna skulle kunna återhämta sig och bygga upp ett eget kapital igen. Utan ökade marginaler hade nog inte bara Gotabanken blivit föstatligad utan troligtvis även S-E banken och några sparbanker.

Kanske var Bo Lundgren mån om statens pengar och om att det statliga stödet inte skulle påverka konkurrenssituationen mellan bankerna, men han tiger om att dessa ökade marginaler innebär en överföring från samhället av lika mycket pengar som bankstödet (65 miljarder kronor). Den dåliga konkurrensen mellan bankerna förra året (1997) resulterade i att deras avkastning på det egna kapitalet var hela 20 procent.

När det gäller det misslyckade försvaret för den svenska kronkursen ångrar Bo Lundgren ingenting. Att låsa kronkursen var bra nationalekonomisk teori, och hade det lyckats hade det varit bra i praktiken, tycks Bo Lundgren mena.

En fast valuta inger utländska investerare förtroende och hade garanterat att devalveringsknepet inte tas till för att reglera det vi borde kunna sköta bättre, som en konkurrenskraftig lönebildning. Men det bristande förtroendet för svensk ekonomi och turbulensen kring det rigida EMU-projektet sänkte till slut kronan, hävdar Lundgren.

Bo Lundgrens beskrivning av hur marknaden skulle blidkas med nedskärningar i de offentliga finanserna eller piskas med räntehöjningar är inte begripligare än tidningsrubrikerna från då det begav sig. Marknaden förblir en abstrakt, anonym entitet, antydningsvis utländsk. Men stämmer det med verkligheten?

I en artikelserie av Ewa Stenberg och Gunnar Örn i DN 1996 hävdas att det var de svenska exportföretagen och bankerna som tvingade fram devalveringen 1992. Varför avfärdar inte Bo Lundgren sådana missuppfattningar som presenteras i Sveriges största morgontidning? Är det sant? Är det sant men betydelselöst?

Ifall det stämmer, motarbetade svenskt näringsliv den politik regeringen och Bo Lundgren (med stöd av Socialdemokraterna och Ny Demokrati) förde. Det borde antingen leda till etablissemangets ekonomiska politik eller av föreställningen att det som är bra för näringslivet även är bra för Sverige.

Bo Lundgrens bok saknar fakta och frågeställningar som man inte kan ignorera om man har annat än begränsade partipolitiska ambitioner.

Recensionen publicerades i Kristianstadsbladet (1998)

När Bubblan brast
Bo Lundgren
Bokförlaget DN

SvD

Chicago - drömmar och verklighet

2011-08-28T10:09:00.006+02:00

Som tolfte bok i Ordfronts serie om reportagets mästare har turen (1999) kommit till den amerikanska journalisten Studs Terkel. I Chicago, röster från ett sekel har Stig Hansén och Claes Thor valt ut några av de bästa intervjuer Studs Terkel gjort under sina femtio yrkesverksamma år.

Resultat har blivit en läsvärd bok som närmast verkar ha skrivit sig själv. Så är det naturligtvis inte. Bakom alla fantastiska intervjuer ligger ett enormt arbete och en djävulsk skicklighet i att få folk att öppna sig.

Utgångspunkten för Terkels intervjuer är oftast en lika enkel som komplicerad fråga. Hur såg dina drömmar och förhoppningar ut? Hur gick det sedan. Ibland följer han upp samma personer flera decennier senare för att höra hur de tycker att deras liv utvecklats. Det blir intressanta möten.

Frågorna leder till berättelser som kan möta sig med Honoré de Balzacs mänskliga komedi. Det är frestande att hävda att Terkel genom sina intervjuer förmedlar den amerikanska historien ur det amerikanska folkets mun. De personliga berättelserna känns både allmängiltiga och tidstypiska.

Det är lätt låta sig charmas av medborgarrättsaktivisten Florence Scala som berättar om sin uppväxt i fattiga Chicagokvarteret Hull House under depressionen, ishockeyspelaren Eric Nesterenkos livsfilosofi, indrivaren Kid Pharaos äventyr och hela den brokiga skaran av intervjuades berättelser.

Det är så lätt att man frestas att glömma att intervjuaren också är en människa av kött och blod med värderingar som mer eller mindre styrt arbetet. Det räcker kanske med att påminna att förebilden för Terkels bok Rapport från en amerikansk stad (som kom 1968 på svenska) var Jan Myrdals Rapport från Kinesisk by (från 1963). Även Myrdals bok är fantastisk läsning: hela den kinesiska historien från kejsardömets fall berättas indirekt genom invånarna i en liten nordkinesisk by. Det finns bara en haka med detta odiskutabla mästerverk: den bild av Kinas historia som förmedlas bekräftar till 100 procent den maoistiska propagandan.

Det utesluter inte att man både kan lära sig mycket om det amerikanska samhället och bli underhållen genom att läsa Studs Terkel.

Publicerad i Ny Tid (1999)

Chicago Röster från ett sekel (1999)
Studs Terkel
Ordfront