lördag, december 29, 2018

Fredsaktivist för krig

En fredsaktivist som stödjer krig. Vad kan övertyga mer om att ett krig än nödvändigt än en sådan figur. Den israeliske författaren Amos Oz fyllde ibland den funktionen. Vilka krig tog han egentligen avstånd ifrån? Hur skilde sig hans stöd för palestinierna från det israeliska politiska etablissemangets planer på ett bantustan-palestina?

tisdag, december 18, 2018

Stöd som inte är stöd

Vad har de gula västarna i Frankrike för stöd? Ute på gatorna är de bara två tre hundra tusen men om man ska tro opinionsundersökningar väcker de mångas sympati. Jag tvivlar inte på att fransmännen säger sig stödja demonstranterna men menar de vad de säger? Efter de massiva kravallerna 1968 – som också hade ett stort stöd bland allmänheten – vann högern valen med stor marginal. Människan har en benägenhet att säga en sak men göra en annan.

Jag har velat åka till Indien i trettio år. Det faktum att jag aldrig åkt, trots att jag haft både tid och pengar, betyder inte att jag ljugit för mig själv. Men eftersom min vilja att inte åka uppenbarligen är starkare än min vilja att åka kan man säga att det handlar om en teoretisk reslust. Jag vill uppleva Indien men inte värmen, fukten, smutsen och fattigdomen.

Många fransmän som säger sig sympatisera med de gula västarna har säkert en liknande halvt medveten kalkyl i bakhuvudet. Man anser att de gör rätt i att protestera men samtidigt är man medveten om att de gula västarnas obefintliga möjligheter att få igenom några systemförändringar. Kapitalet är globalt men arbetarklassen har svårt att organisera sig internationellt.

söndag, december 16, 2018

Sex, självmord och sinnessjukdom i Les Misérables

Han är tjugo år. Hon är 14-15. Han spionerar på henne i en park under ett halvår. Han smyger efter henne och tar reda på var hon bor. I timmar står han under hennes fönster. Hennes ”far” beslutar sig för att flytta för att komma undan den besatte unga mannen men han hittar dem igen. Han börjar smyga omkring i deras trädgård på nätterna. Hon är livrädd men efter att ha läst några pretentiösa filosofiska funderingar som han lämnat efter sig blir hon först nyfiken och sedan förälskad. Om Marius inte varit en fiktiv person i Victor Hugos Les Misérables hade han kanske fått genomgå en liten sinnesundersökning.

Cosette lever med en äldre man, Jean Valjean, som hon tror är hennes far, men i själva verket är en gammal straffånge som håller sig undan rättvisan efter att ha brutit mot sin villkorliga frigivning. När boken börjar är han en tjugofemåring som aldrig varit tillsammans med en kvinna. När han dör – nästan 1500 sidor senare – i sjuttioårsåldern, är han fortfarande oskuld. På sin dödsbädd förklarar Valjean att han behöver känna sig föraktad för att kunna respektera sig själv.

Les Misérables är en lyckad blandning av idé och äventyrsroman där eleganta politiska slogans blandas med cliffhangers. Hugo framställer nästan alla huvudpersoner som kompromisslösa fanatiker eller abnorma på andra sätt. Det är förståeligt då Victor Hugo själv som ung förklarat att han skulle bli Chateaubriand eller ingenting…

Trots sin fanatism, eller om det är på grund av den, så är de många karaktärerna ända lätt att tycka om. Ta den långa inledningen som berättar om Charles-Francois-Bienvenue Myriels liv och världsbild. Han är en annorlunda biskop än Edvard Vergérus (spelad av Jan Malmsjö) i Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander. Biskopen i Uppsala är oförsonligt sträng när han upprätthåller religionens moraliska påbud. De bägge biskoparna är varandras motsatser trots att de också är två sidor av samma mynt. Biskopen i Digne är fanatisk i sin tolerans och vilja att förlåta. Han tror att det onda föder det onda och det goda godhet. Han låter nästan som en sociolog när han säger att: ”Den skyldige är inte den som syndat utan den som skapat skuggan.” Detta tar sig bland annat uttryck i att Myriel aldrig låser ytterdörren. ”Låt oss aldrig frukta varken tjuvar eller mördare. Det är yttre faror, små faror. Vi bör frukta oss själva. Fördomar, där har vi tjuvar, synderna, där har vi mördarna. De stora farorna finns inom oss. Det som hotar vårt huvud eller börs kan kvitta. Tänk bara på det som kan hota själen. ”

Myriel debatterar sin filosofi med bland annat en senator som proklamerar: ”Vad har jag att göra på denna jord? Jag har ett val. Lidande eller vällust. Vart leder lidandet? Till intet. Men då har jag lidit. Vart leder vällusten? Till intet. Men då har jag njutit. Mitt val är gjort. Man äter eller bli äten. Jag äter. Det är bättre att vara tanden än gräset.” Jag vet ingen författare som lyckats integrera politiska diskussioner och monologer på ett så naturligt sätt i en dramatisk framställning som Victor Hugo.

Myriels riktiga motpol är dock snuten Javert som inte tror att människor kan förändras. En gång brottslig, alltid brottsling. Livets mening består i att lyda auktoriteter, göra sin plikt och följa regler och lagar in absurdum. Den här världsbilden krossas när Jean Valjean väljer att inte hämnas och i stället räddar Javert från att avrättas av revolutionärerna. Och eftersom det inte går att leva i en värld man inte längre förstår tar Javert sitt eget liv.

Javert är formellt den enda som begår självmord men långt ifrån den enda som tänker på det. Valjean har länge svårt att tänka sig ett liv utan Cosette. Hugo säger att han älskar henne som en mor eller dotter och uppger, trots sin prydhet, att här även fanns en erotisk attraktion.

Marius engagemang för revolutionen startar först när han tror att han inte längre har någon chans att få Cosette. Många av revolutionärerna tycks ha insett att resningen är dömd att misslyckas och väljer då att tro att deras död ska inspirera någon i framtiden. En åldring, Mabeuf (som är besatt av växtförädling) ställer sig på barrikaderna eftersom han ändå snart kommer att svälta ihjäl av fattigdom. Vid tjugo dör man för principer, förklarar Hugo, men vid fyrtio år ålder går man i döden för familjen.

Marius går från att vara monarkist, till Bonapartist, till republikan. Han hatar sig far innan han börjar avguda honom. Det enda konstanta i denna ombytliga människas psyke är att han alltid är oförsonligt kompromisslös. När han sedan får Cosette svalnar hans intresse för politik. Till skillnad från Valjeans kärlek till Cosette, tycks Marius vara platonsk. Deras första kyss blir deras sista. När Cosette rör sig så att hennes kroppsformer antyds vänder Marius bort blicken.

Bild: självporträtt av Victor Hugo
Citaten är min översättning av Gallimards Pleiadeutgåva från 2014
Den svenska utgåvan tycks vara tusen sidor kortare än den franska...bokus

måndag, december 03, 2018

De minst oälskade

”Utbredd antisemitism i Sverige och Europa” rapporterade SvD nyligen apropå en opinionsundersökning som beställts av CNN. I rapporten uppger tio procent att de själva har en negativ syn på judar. Det kan jämföras med att 16 procent tycker illa homosexuella, att 37 procent erkänner att de inte gillar muslimer och att 39 procent tycker illa om Romer. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att judar är den minst ogillade minoriteten i Europa.

Men det finns andra sätt att suggerera fram en mer allvarlig bild. Exempelvis bristande kunskap i historia. En europé av tjugo sägs aldrig ha hört talas om ”holocaust”. Frågan är om det finns något annat folkmord än det på judar under andra världskriget som är mer känt eller om okunskap om detta skulle vara ett tecken på fördomar. Det är inte vågat att anta att betydligt färre hört talas om folkmordet på armenier under första världskriget eller herero och namafolken innan dess. Vem tror att okunskap om dessa folkmord skulle vara resultatet av illvilja mot dessa folkgrupper?

Något mer övertygande är då kanske stereotypa uppfattningar om judar. En fjärdedel anser att judar har för stort inflytande i media och affärsvärlden. Frågan är hur man ska tolka det. Jag anser att tyskar och män, har för stort inflytande i EU. Oavsett hur det förhåller sig med det tror jag inte man ska tolka det som att jag har en negativ syn på tyskar och män. Faktum är att vi har stereotypa uppfattningar om precis allt och alla. Frågan är bara vilka slutsatser man ska dra utifrån detta. Om man frågat folk om huruvida judar är intelligentare än andra folk hade säkert många hållit med. Detta är knappast en mindre fördomsfull åsikt än mindre smickrande uppfattningar.

En intressant vinkel är att man frågat folk om Israels rätt att existera som ”judisk stat” vilket är Israels nya propagandalinje. Det räcker inte längre att man accepterar Israel utan man måste även gå med på att denna stat ägs av en viss etnisk grupp. 54 procent sägs acceptera Israels rätt att existera som en judisk stat. Jag tvivlar på att lika många européer skulle kräva samma rätt för sitt eget land. Hur skulle Sveriges judar regera om man krävde att de erkände att Sveriges rätt att existera som protestantiskt eller de etniska svenskarnas hem? Om något i undersökningen tyder på en utbredd antisemitism så är det kanske detta underliga stöd för ett apartheidartat Israel. Men kan också vara så att folk bara svarar hastigt utan att närmare fundera på vad frågorna egentligen innebär.

Bild av Roj Friberg

lördag, november 24, 2018

Brott mot brott

Den brukade stå i cykelstället utanför porten. Med sina små hjul var R:s cykel rätt udda. En morgon i början av nittiotalet var den plötsligt borta. Efter några dagar fick R:s farsa syn på den. Den hade inte kommit längre än till granngården där två små irakiska flyktingpojkar lärde sig cykla på den. Deras föräldrar vägrade att lämna tillbaka den. De tog till och med in cykeln i sin lägenhet. R:s farsa bankade på deras ytterdörr och skrek tills det livrädda irakiska paret, som inte förstod ett ord svenska, gav honom cykeln. Jag är inte längre säker på om jag såg det hela själv eller om det är R:s systers berättelse jag minns. Problemet var bara, la hon till, att irakierna inte stulit cykeln. De hade i alla fall haft en cykel av samma modell innan R blev av med sin.

Jag tänkte lite på historien om cykeln idag när jag försökte handla på stormarknaden E. Leclerc i Valréas. Arga män i gula västar blockerade alla infarter. Det var samma sak hos en konkurrent. Jag tror de protesterar mot höjd bensinskatt. En del kallar skattehöjningen för stöld. Men vad är det för proteströrelse som gör det svårt för vanligt folk att köpa mat? Det är inte alla som har råd att handla hos den lokala slaktaren eller de små livsmedelsbutikerna som inte blockeras. Ska en liten grupp arga män i gula västar göra det så svårt för folk att regeringen backar?

torsdag, november 22, 2018

Hade åsnan rätt?

"En utopi är bokstavligen något som inte är någonstans; det är ett bygge av idéer i ett huvud vilket inte är litet. Jag respekterar utopin.
Den geometri som vi lär oss på gymnasiet är en sorts utopi för ingenstans i världen existerar det ytor utan tjocklek, linjer utan bredd, fullständigt raka linjer eller perfekta cirklar. Men geometrin har inte låtit hejda sig av detta; vad den inte funnit i naturen, har den antagit, och på så sätt har det uppkommit vackra teorem som längre fram visat sig användbara.
När en Arkimedes studerade ellipsen gjorde han utopi; sedan dess har denna utopi gjorde det möjligt att mer exakt återge planeternas banor. När Descartes ville studera ljusets brytning skapade han en hypotes, och resonerade utifrån den: han misstog sig. Det är bara det att detta felaktiga teorem är fullt av geometriska och mekaniska sanningar. Det finns också en metod i att ha fel.
En dåre varnar för elden. Om det samtidigt slumpar sig så att ett hus brinner, har dåren inte fel. I det ögonblick Descartes misstar sig, på grund av hur han misstar sig, är han vettigare än dåren som har rätt.
Det är därför jag tycker om socialismen; jag önskar att man blottar den och vederlägger den många gånger till och jag hoppas att det någonstans, på en vind, finns några drömmare som förnyar den.
Socialisterna har kanske bara fel som geometrikerna, genom för mycket förenkling och abstraktion; men i värsta fall, även om de har helt fel så har de åtminstone fel på ett resonabelt vis; jag föredrar en felaktig tanke än en sann rutin.
Jag hittar på en fabel. En dag när Arkimedes undervisade sina lärjungar gjorde han ett misstag vilket skulle leda till ett felaktigt resultat men i samma ögonblick överröstades Arkimedes av en åsnas bölande. Hade åsnan rätt?"

Gästbloggare Alain, ursprungligen publicerad i dagstidningen La Dépêche de Rouen den 21 juni 1906

tisdag, november 13, 2018

Den paranoida stilen i amerikansk politik

Han är så vulgär förklarade en amerikansk bekant nyligen. Han har grälat med familjemedlemmar och vänner som beundrar presidenten. Han föredrar Obamas sjukvårdspolitik. Men han kan inte rösta på demokraterna på grund av deras identitetspolitik. Jag tittar på hans colombianska fru och funderar på om han anser att det är mindre identitetspolitiskt att bara kandidera med vita män. Vad handlar de där grälen egentligen om när man i slutändan ändå stödjer den vulgäre?

Jag frågar om det är viktigt att vara artig. Carter är trevlig men stöttade Pol Pot. Reagan var charmig men beväpnade Saddam Hussein och våldtog Nicaragua. Jag får de vanliga svaren om ändamålen, de goda avsikterna och bristande historiekunskaper.

Han som tycker illa om Trump men ändå i praktiken stödjer honom blir upprörd när jag föreslår att presidenten trots allt representerar det sanna USA. Historikern Richard Hofstadter hade säkert tyckt att Trump är väldigt amerikansk om han ännu levt. Han skrev en essä 1963, Den paranoida stilen i amerikansk politik, där Trump, även om han naturligtvis inte är nämnd, ändå känns närvarande på varenda sida.

När Hofstadter talar om paranoia menar han det inte i klinisk mening utan han använder begreppet för de som gör sig skyldiga till “överdrifter, misstänksamhet och konspirationsfantasier.” Kliniskt sjuka anser att konspirationen och förföljelsen är riktad mot dem personligen medan politiskt aktiva ser det som riktad mot nationen, kulturen rasen, eller en livsstil. Hofstadter ger en rad exempel på hur det paranoida draget länge varit närvarande i amerikansk politik.

Mest känd är kanske senatorn Joseph McCarthy som drev en häxjakt mot kommunistiska femtekolonnare i den amerikanska statsapparaten och kulturlivet. Eller John Birch Society som till och med hävdade att president Eisenhower var kommunist. Myndigheternas försök att inför socialism i Amerika tog sig bland annat uttryck i att man klorsatte dricksvattnet och i förslag om att begränsa försäljningen av vapen till privatpersoner. På trettiotalet lyssnade uppskattningsvis 30 miljoner amerikaner regelbundet på den katolske radiopastorn Charles Coughlin som förklarade att judarna styrde Amerika i diket. Innan dess fanns det miljoner amerikaner som var övertygade om att katoliker, och sedan frimurare, konspirerade för att uppnå världsherravälde. Medan de i hemlighet arbetade för detta ägnade de sig naturligtvis åt olika former av utstuderat grymma sexualbrott i stil med den pedofilring Hillary Clinton sades ha drivit i källaren på en pizzeria i Washington.

Trump som spridit konspirationsteorier om att Obama var född i Kenya och således inte var legitimt vald president hör till den här paranoida politiska traditionen. USA är egentligen oslagbart och alla bakslag måste därför vara en konsekvens av förräderi och intriger av personer med makt. Här finns inget utrymme för misstag, misslyckanden eller tveksamheter. Att Kina blev kommunistiskt eller att USA inte fått igenom allt det velat i sina handelsavtal kan bara förklaras med ledarnas förräderi.

Mina välutbildade intelligenta amerikanska vänner tror naturligtvis inte på detta. När presidenten förklarar att en grupp latinamerikanska flyktingar som rör sig mot USA:s gräns kan vara organiserade av finansmannen George Soros så vet de att det handlar om en klassisk antisemitisk konspirationsteori. Det hindrar dem inte från att tala uppskattande om den kanadensiska psykologen Jordan B Peterson som förklarat hur “kulturmarxister” infiltrerat universitetsvärlden och regeringar för att tvinga alla att tänka likadant.

Hofstadter gick bort 1970 men hann notera att amerikanerna inte bara höjer sin levnadsstadaren, utan också standarden för sitt hat… De paranoidas hat mot judar och svarta har mildrats och kompletterats med hat mot intellektuella i allmänhet och feminister i synnerhet.

Publicerad i Dala-Demokraten.
Bokus
Adlibris